”Att införa en koldioxidbudget, och följa den, skulle revolutionera klimatpolitiken”

DEBATT Sverige har goda möjligheter att bli ett internationellt föredöme, skriver Rolf Lindahl, ansvarig för klimat- och energifrågor på Greenpeace.

greenpeace_rolf_lindahl

I fredags trädde det historiska klimatavtalet från Paris i kraft. I dag inleds två veckors FN-förhandlingar i Marocko för att följa upp världens klimatåtaganden. Trots att Parisavtalet har skrivits under rekordsnabbt och världens ledare bekräftar att läget är akut är glappet mellan vad som krävs och vad som görs fortfarande alldeles för stort.

Ett avgörande problem är att inget land sätter en gräns för hur stora de totala utsläppen får lov att vara. Målen sätts i stället efter hur mycket utsläppen ska minska procentuellt ett visst år i framtiden. På vägen dit kan utsläppen vara både större och mindre, vilket kan få stor påverkan på de totala utsläppen.

FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC har uppskattat att jordens befolkning från 2012 kan släppa ut ytterligare högst 500 miljarder ton koldioxid under detta århundrade. Om utsläppen blir större än så är det troligt att den globala uppvärmningen blir över 1,5 grader och risken för en storskalig och potentiellt katastrofal klimatförändring blir överhängande.

Detta är alltså världens koldioxidbudget: 500 miljarder ton. Om detta faktiskt skulle betraktas som en budget skulle vi kunna göra en plan över hur stora utsläpp vi kan kosta på oss, år för år. Det är ett till synes enkelt grepp, men det skiljer sig markant från hur samhället fungerar nu. Att införa en koldioxidbudget, och följa den, skulle revolutionera klimatpolitiken.

I en ny rapport (pdf) som Greenpeace släpper i dag har vi beräknat Sveriges andel av den globala koldioxidbudgeten. Sveriges budget är 500 miljoner ton koldioxid mellan åren 2012 och 2100. Detta förutsätter att utsläppen fördelas lika på världens invånare; om man tar hänsyn till historiskt ansvar och länders olika förutsättningar blir Sveriges budget sannolikt mindre. Situationens allvar är tydligt. Sedan 2012 har vårt land använt nästan hälften av detta utrymme, 220 miljoner ton. Den återstående budgeten är 280 miljoner ton, eller tre miljoner ton per år i snitt.

Om vi inte gör något drastiskt kommer vårt lands budget att ta slut år 2023. Sverige släpper ut drygt 40 miljoner ton koldioxid årligen. Man kan också uttrycka det som att 2017 års budget kommer att ta slut redan i januari; under resten av nästa år tar vi från våra barns budgetutrymme.

Det krävs stora systemskiften, inte förändringar på marginalen.

Hoppfullt nog verkar Sveriges politiker vara redo att göra förändringar. Tidigare i år enades majoriteten av riksdagspartierna i miljömålsberedningen om ett förslag till ett nytt klimatpolitiskt ramverk. Det är ett välkommet förslag som, om det används rätt, kan skapa ordning och reda i klimatpolitiken. Dessutom innebär det en blocköverskridande enighet om att öka takten i klimatarbetet.

Men ramverket behöver stärkas. Miljömålsberedningens förslag är att minska utsläppen till nära noll år 2045. Det målet innebär att den återstående svenska koldioxidbudgeten överskrids tre till fyra gånger.

För att Sveriges klimatpolitik ska åstadkomma verklig förändring bör regeringen definiera en svensk koldioxidbudget som utgår från åtagandena i Parisavtalet. Regeringen behöver skapa styrmedel för klimatpolitiken som överensstämmer med koldioxidbudgeten.

På detta sätt kan Sverige bli ett internationellt föredöme. Sverige har stora utsläpp per person och samtidigt bland de bästa förutsättningarna i världen att snabbt ställa om till en klimatvänlig ekonomi. Vi kan inte räkna med att andra länder ska göra mer än oss. Tvärtom: vi förväntas ta ledningen och visa att omställningen till en fossilfri och koldioxidfri ekonomi är möjlig.

Länge har den svenska klimatpolitiken präglats av kortsiktighet och försiktighet. Den har tillåtits att utgå från politiska kompromisser där man undviker att stöta sig med väljargrupper i stället för att driva opinionen framför sig.

Nu behöver politiken utgå från det som vetenskapen visar är nödvändigt.

Historien har visat att människan gång på gång klarar av utmaningar som till en början verkar omöjliga. Det är när vi ställs inför stora svårigheter som kreativitet och beslutsamhet kan mobiliseras och leda till stora förändringar.

Vi kan inspireras av tidigare händelser som visar att det går att minska koldioxidutsläppen till nära noll i Sverige på de områden där man verkligen har försökt. Ta till exempel hushållens användning av villaolja, som nära nog har upphört. Där har den nästan fossilfria fjärrvärmeutbyggnaden varit en viktig pusselbit. Denna förändring skedde inte av sig självt utan är resultatet av en målmedveten satsning på ändrade regler, stöd och skatteomställning. Vi kan göra om denna omställning på fler områden.

För att lyckas med en sådan omställning behöver samhällsekonomin få en struktur som är mycket mer baserad på förnybarhet, energieffektivitet, cirkulärt materialhanterande och materialeffektivitet.

En koldioxidbudget är ett tydligt och transparent verktyg som gör det möjligt att se att vi inte tar utsläppsutrymme från våra barn och barnbarn. Med en koldioxidbudget blir det lättare att utkräva ansvar av politikerna, och det är precis vad som behövs för att öka takten i klimatarbetet.

Rolf Lindahl, ansvarig för klimat- och energifrågor på Greenpeace

 

Tabell: Koldioxidbudgetens utveckling, miljoner ton CO2
Budget 2012–2100 (IPCC) 500
Använt 2012–2016 -220
Återstår 280
Budget per år 2017–2100 3,4

____________

Läs fler debatter på Aktuell Hållbarhet.