Avgörande helg för Naturskyddsföreningen

Naturskyddsföreningen har förkroppsligat den svenska miljörörelsen i över 100 år. Nu står man inför ett vägskäl. Föreningen slits åt olika håll. Håller de effektiva lobbyisterna i Stockholm på att konkurrera ut det ideella arbetet i kretsarna? Valet av ny ordförande i helgen blir en vägvisare.

Mikael Karlsson avgår efter 12 år som Naturskyddsföreningens ordförande. I helgen hålls ett ordförandeval med avgörande betydelse på föreningens framtid. En av kandidaterna, Johanna Sandahl, är agronom med bas i kansliet medan den andra, Karin Åström, är biolog och profilerar sig som de lokala kretsarnas kandidat. Det som utspelar sig är upptakten i ett nervigt personval som speglar en ideologisk motsättning med lång historia i föreningen.

Valberedningens ordförande Mia Torpe, tidigare miljöchef hos bostadsförvaltaren HSB, säger att dragkampen mellan lokalt och nationellt är ett typiskt drag hos alla föreningar och folkrörelser. Hon tycker att det varit en stark utveckling på senare tid med mera stöd från kansliet med rättshjälp och stöd och kampanjer. Ett exempel på det är gruvfrågorna där kansliet ordnat konferenser och stöttat lokala kretsar.

– Kansliet ska såpa banan för kretsarna men också driva internationella frågor och vara en skicklig lobbyist. Många tycker inte det i SNF. Det är precis samma kamp i HSB där man vill ha en organisation som tycker som jag men där det till slut blir omöjligt för kansliet att göra alla nöjda. Det blir en inbyggd kamp mellan lokalt och Stockholm, säger Mia Torpe som jobbade på kansliet mellan 2002 och 2008.

Föreningens över 200 kretsar ligger enligt henne ganska ”långt borta” och under hennes tid på föreningen har kansliet jobbat främst genom länsförbunden. Men hon kan inte säga om glappet i åsikter mellan rikskansliet och det lokala arbetet vuxit eller inte.  Från sin insyn i kansliets arbete och i Stockholmskretsarna ser hon i alla fall ingen större skillnad.

I Valberedningens förslag till ny riksstyrelse som ska väljas i juni har hon försökt att balansera lokala röster och så kallade proffs.  Hon förnekar att det skulle vara någon skillnad mellan de båda ordförandekandidaterna när det gäller stödet till kretsarna. Det finns inget som säger att den ena skulle vara bättre ur kretssynpunkt än den andra, menar Mia Torpe.

Naturskyddsföreningen har alltid kombinerat lokalt naturvårdarbete med nationella kampanjer och lobbying. Något som inte går att jämföra med toppstyrda medlemsorganisationer som WWF och Greenpeace. Det har varit en fördel och en dörröppnare andra miljöorganisationer inte haft, men samtidigt skapat en dragkamp mellan ideella och professionella krafter i föreningen.

SNF har staplat miljösegrar under årtionden och har som organisation betraktat få motsvarigheter på den här sidan Atlanten. Antalet aktiva uppskattas idag till cirka 6 000 och antalet betalande stödmedlemmar har vuxit till 200 000. Som i alla folkrörelser krockar kraven på snabba resultat med kretsarnas behov av hjälp och uppbackning.

Ett exempel på detta var föreningens årsmöte i Östersund 1995 som blev både stormigt och känsloladdat. Kansliet introducerade ett system för miljömärkt el, vilket kunde uppfattas som att man legitimerat gammal vattenkraft som lokala kretsar kämpat mot i årtionden. Mycket känslor kom ut och kansliet backade delvis från sitt ursprungliga förslag.

– Det var en oerhört djup konflikt som nästan spräckte föreningen. Det var folk i kretsarna som jobbat häcken av sig för att rädda älvarna och som så klart kände sig överkörda. Föreningens ledning hade inte förutsett den starka reaktionen, säger Roger Olsson, tidigare chefredaktör för medlemstidningen Sveriges Natur.

Förslaget om miljömärkt el var ett exempel på den marknadsanpassning som startade i föreningen redan på 80-talet för att lyfta fram goda exempel det politiska systemet inte kunde leverera.  Syftet var gott men skapade samtidigt oerhörda spänningar i föreningen. Ett annat exempel var anslutningen till miljömärkningen FSC som gjorde föreningen till en partner i skogsbranschen, på gott och ont.

– När man gick med i FSC på 90-talet ändrade föreningen delvis karaktär från att vara en aktivistorganisation till en förhandlande organisation.  Succesivt har den lokala sidan skapat egna nätverk och nära på brutit sig ur med nätverket Skydda Skogen och annat, säger Ulf von Sydow som var föreningens ordförande i början av 90-talet.  

Föreningsdemokratin kommer med ett pris. SNF har alltid haft ett nätverk av duktiga fältarbetare som samlat in fakta om hur det står till i skogen och som kunde användas i samtalen med skogsbolagen. FSC-uppgörelsen gjorde den här gruppen lite hemlösa och många sökte sig till andra föreningar. Det var ett jättemisslyckande och misstroendet lever på något sätt kvar.

Rikskansliet är inte heller samma organisation som den var för 25 år sedan. Kontoren i Stockholm och Göteborg har vuxit med tjänstemän som jobbar med hållbar konsumtion och internationella frågor. Systemet för Bra Miljöval som startade 1989 blev mycket större än vad man tänkt sig och drog en helt ny kategori av människor till organisationen.  

Brist på stöd till kretsarna eller alltför hård profilering i vissa frågor riskerar att stöta bort fotfolket, något som hänt i skogsfrågan. Tidigare chefredaktören Roger Olsson är en av dem som öppet stöder biologen Karin Åströms kandidatur för att återställa balansen i föreningen så att inte kansliet svävar iväg alltför långt i sina ståndpunkter.

– Ledningen på kansliet har inte värnat om den ideella basen i föreningen tillräckligt. Många känner inte igen sig lokalt. Och det är allvarligt om man menar att de lokala kretsarna är det som gör SNF unikt. Det finns en obalans där idag. Då måste man dra konsekvenserna av det och vårda föreningen, säger Roger Olsson.

Den hårda linjen i klimatfrågan med stöd till förnybara bränslen är en fråga organisationen drivit på under lång tid. Här finns konfliktytor med naturvårdsfrågorna som utgör föreningens hjärta. Den hårda profileringen av biobränslen och vindkraft riskerar att bli samma krutdurk av känslor som en gång miljömärkningen av vattenkraft.

– Restriktiviteten i skyddsvärda områden borde artikuleras tydligare  – att det finns gränser för vad föreningen accepterar. Då förstår de naturintresserade att det finns möjligheter på redan exploaterad mark. Men inte att driva upp det till enorma proportioner för då känner sig många hotade och undrar vad det är för storskaliga lösningar man är ute efter, säger Göran Enander som var ordförande i SNF runt sekelskiftet.

Det betyder enligt honom inte att ledningen behöver byta fot helt och hållet men att man ändrar något i nyanser och retorik. Göran Enander ser hellre att SNF är en lite vassare förening än att man håller en populistisk linje som omfattar alla. Det är inget självändamål att bilda allianser med till exempel LRF som passar in i något slags DN-debattformat.

SNF har alltid haft ett fokus i sitt arbete och breddat verksamheten i takt med miljöfrågan.  Det är fullt naturligt. Men det är en svår balansgång för en folkrörelse att växa i medlemsantal och samtidigt göra alla gräsrötter i kretsarna nöjda.  De flesta folkrörelser har vid det här laget tynat bort och andra kämpar med en åldrande medlemskår.

Idealiskt sett är Naturskyddsföreningen både en ideell och professionell organisation. Med ståndpunkter som baseras i fakta och backas upp av ett lokalt engagemang. Så att de lokala krafterna får uppbackning och kan driva frågorna utifrån sin kunskapsbas. De båda delarna ska stötta varandra. Frågan är om det fortfarande är så.

– Det som hänt är att SNF blivit mer av en tjänstemannaorganisation där kansliet i sin professionalitet och den karusell de befinner sig med utredningar och lobbyingkontakter har en större insikt och större omvärldsbevakning än de lokala krafterna – som i flera fall saknar stöd och känner sig ensamma, säger tidigare ordföranden Ulf von Sydow.

Det här är enligt honom inget unikt för SNF utan ett fenomen som drabbar alla folkrörelser – människor tycker sig ha för lite tid för ideellt engagemang och orkar inte hänga med lokalt och regionalt.  Det går att gå in i en sakfråga men inte att engagera sig i en hel förening. De nya starka nätverken för enskilda sakfrågor är ett tecken på detta.

– Organisationer med brett anslag har det svårt med det lokala engagemanget. Det händer i hela föreningslivet.   Men jag gillar inte att många ser SNF som en myndighet man vänder sig till centralt istället för att fråga engagerade kretsmedlemmar där frågan kanske har sitt fokus. Då tappas lite av folkrörelsens kraft och den medborgerliga förankringens legalitet, säger Ulf von Sydow.

Nu samlar folk i kretsar, länsförbund och rikskansli kraft inför årsstämman i Örebro som startar i helgen. På föreningens interna hemsida pågår en intensiv debatt och där ligger också ett upprop till stöd för Karin Åströms kandidatur,  biologen som ställer upp mot Valberedningens kandidat Johanna Sandahl. Förra årsmötet fick Karin Åström 40 procent av rösterna mot sittande ordförande Mikael Karlsson. Frågan om föreningens framtid är långt ifrån avgjord.