Därför kan små kollektiv rädda miljön

Statsvetaren Elinor Ostrom får nobelpriset i ekonomi för sin forskning om framgångsrika kollektiv. Men hennes teorier som bygger på exempel från små lokalsamhällen går inte att applicera på alla miljö- och resursproblem. Det menar professor Evert Vedung vid Uppsala universitet.

1467239562.jpg

Elinor Ostrom från universitetet i Indiana får ekonomipriset till Alfred Nobels minne för att ha utmanat den konventionella uppfattningen att gemensamt förvaltade naturresurser missköts och därför borde privatiseras eller regleras av myndigheter. Dessa tankar utvecklade hon redan i sin banbrytande bok ”Governing the Commons” från 1990.

— Elinor Ostrom är intresserad av det civila samhället. I lagom små grupper kan till exempel 75 bönder som bor runt en sjö utan hjälp från staten eller marknaden komma överens om en kollektiv institution för hållbart nyttjande. Reglerna kan till och med vara oskrivna, säger Evert Vedung från Uppsala universitet som följt hennes forskning.

Bönderna eller fiskarna kan själva komma fram till hur man ska vårda sin gemensamma egendom som ett fiskebestånd eller ett virkesförråd – utan att det leder till överexploatering. De släpper inte in staten och behöver inte dela upp sjön i äganderätter och införa fiskeavgifter som en marknadslösning. Elinor Ostrom visar på flera fall där de gör detta kollektivt och framgångsrikt.

Med ett rationellt sätt att se är det självklart frestande för var och en av fiskarna som bor runt en sjö att slänga ut ett extra nät till. Då ökar inkomsten för den enskilde – samtidigt som bördan av den minskade fisketillgången drabbar alla. Med tiden riskerar hela beståndet att utarmas. Det är vad forskarna brukar kalla för allmänningarnas tragedi.

— Man kan undra vad som är drivkraften i hennes civila samhälle där någon överordnad stat inte finns. Drivkraften som hon eller i varje fall jag ser det är ett ömsesidigt beroende. Man vet att om han där borta gör någonting så tjänar han på det och jag förlorar och vice versa.

En lösning på problemet med allmänningarnas tragedi kan enligt Evert Vedung vara att var och en av fiskarna inser det ohållbara i situationen och börjar fiska mindre. Det är en slags altruistisk utväg. Det typiska i sådana fall blir tyvärr ofta ett antal ”gratispassagerare”. Någon på andra sidan sjön börja fiska mer när andra håller tillbaka.

Elinor Ostrom har enligt Evert Vedung ändå visat på ett livskraftigt alternativ till stat, marknad och altruism där någon försöker agera förebild. Det civila samhället kan fungera om individerna lägger band på sitt eget intresse och agerar för samfällighetens bästa. Om man tillämpar teorin på global nivå finns en symmetri med stater som är ömsesidigt beroende av varandra.

— Lustigt har Elinor Ostrom något att säga om den globala nivån – trots att hon undersöker lokalsamhällen. Det gäller både frågan om ozonskiktet och klimatförändringarna. I dessa fall uppträder det civila samhället i form av små stater som agerar för att ställa saker och ting tillrätta, säger Evert Vedung.

Han nämner Montrealprotokollet för att skydda ozonskiktet som kom till 1987 på global nivå som ett gott exempel på detta. Utan någon närvaro av överstatlighet eller marknad slöt länderna ett kontrakt mellan ett antal likställda parter. De som skrev under avtalet insåg att det var den enda vägen till det gemensamt bästa.

— Även den rena altruismen kan fungera i vissa fall. Hur ska man annars förklara att Sverige införde ett freonförbud i sprejflaskor i slutet av 70-talet innan någon annan gjorde det? Det var tanken att vara en inspirerande föregångare i miljöarbetet som föresvävade politikerna, säger Evert Vedung. 

De som delar ut priset poängterar att brukarna eller det civila samhället hittar listiga lösningar på problemen. Samtidigt ser vi hur lokala ekosystem slås sönder ett efter ett – är det så att Elinor Ostrom valt ut ett antal lyckade exempel? Går det verkligen att finna en sådan vilja till kollektivt handlande på ställen där ekosystemen utnyttjas hårt?

— Hon har en begräsning i sitt sätt att se på nyttjandet av naturresurser: men jag tror inte heller att hon har de anspråken. Det är ingen patentlösning hon iakktagit och beskrivit. Vi får nog leva med att den ”österrikiska” lösningen är bra ibland och att Leviatan är bra ibland, säger Evert Vedung.

Om inte det lokala samhället kan hantera situationen får man enligt honom överväga att överlämna makten till en stat som tvingar alla nyttjare att fiska mindre. Eller släppa fram marknaden, som han kallar för den ”österriskiska lösningen” efter en grupp framstående ekonomer, och som innebär att man styckar upp sjön i privata äganderätter och inför fiskeavgifter.

Om man betraktar torskbeståndet i Östersjön som en allmänning med sju stater eller ”fiskare” som ska dela på den gemensamma resursen eller kollektiva nyttigheten – hur kan man enligt Elinor Ostroms sätt att se förklara att denna förvaltning totalt misslyckats?

— Det finns visserligen inga tvingande regler mellan östersjöländerna men det finns det inte i Montrealprotokollet heller. I båda fallen är det frivilligt för det finns ingen överstat som tvingar på. Man tänker sig att det återkommer regelbundet konferenser där man ”hänger ut” avvikarna och de som bryter mot reglerna.

— Det styrmedel som fungerar är ju egentligen de gemensamma avstämningarna där man har dialog och ”prat” och där man använder sig av massmedia för att hänga ut enskilda stater. Det är likadant med EU som hänger ut Polen och Tjeckien som inte skriver på det ena eller andra fördraget. Men det finns inget tvång.

Hur fungerar hennes teorier på andra ekosystem som försörjer oss med nyttiga tjänster – till exempel insekter som pollinerar skördar och naturliga fiender till skadegörare av olika slag? Den kollektiva nyttan av deras tjänster försvinner snabbt vid en ökad användning av insektsgifter och bekämpningsmedel.

— Jag tror att hon har mycket att säga om människor i lokala samhällen. Men det är svårt att tillämpa Elinor Ostrom på tjänster som inte har ett omedelbart lokalt nyttovärde. Då måste nog nyttigheten vara uppenbar för folk så att man antingen känner av en nytta eller en skada av den.

Samma tolkningsproblem uppstår också när intressen på olika nivåer står emot varandra. När det gäller den svenska rovdjursförvaltningen som exempel står ett internationellt intresse mot ett lokalt och i den situationen är det svårt att tillämpa Elinor Ostrom, menar Evert Vedung.

— Det lokala samhället får bära nackdelarna och många är motståndare – varför ska vi ha rovdjur här och inte våra grannar? Det blir istället en situation för att undvika nackdelar. Det går inte att jämföra med kampen om det ekonomiskt lukrativa torskfisket i Östersjön.

— I fiskefrågan är det grannar som fiskar ut och jag själv kan också fiska och tjäna på det på kort sikt. Men om det går att hitta en förtjänst för Malungs kommun att ha kvar vargarna – och det kanske inte är så svårt – så går det nog att komma fram till en lokal överenskommelse i Elinor Ostroms anda, avslutar Evert Vedung. 

Har du verkligen stenkoll? Få helheten, översikten och analysen i tidningen Miljöaktuellt