Debatt: ”vi måste betala mer för miljö och sociala rättigheter”

Marknadsliberala lösningar räcker inte till för att styra internationell handel i rätt riktning. Vi måste betala ett högre pris för miljö och sociala rättigheter. Det gör vi bäst genom skärpt offentlig upphandling, skriver Georg Andersson, doktorand i Miljövetenskap vid Lunds Universitet


"EU-parlamentet har ställt
sig bakom en resolution om en mer miljöanpassad upphandling där mer än bara priset ska styra. Detta skulle underlätta för till exempel Rättviks kommun, som ville ställa höga krav på djurskydd i upphandlingen av köttprodukter. De fick stöd av Förvaltningsrätten i Falun men förlorade nyligen i kammarrätten och får alltså inte rätt att kräva att företagen skulle följa svenska djurskyddsregler i upphandlingen. Samtidigt kommer Riksrevisionen nu med kritik på hur regeringen hanterar miljön i offentlig upphandling.

Framförallt när det gäller utomeuropeiska varor har det varit svaga krav i upphandlingarna, men vad har vi för rätt att använda oss av en dubbel standard med lägre krav på företag som producerar varor i andra, oftast fattiga, länder när det gäller respekt för mänskliga rättigheter och miljö? Det kan inte enbart vara priset som är avgörande för upphandlingen. Sverige bör trycka på för att fortsätta att skärpa EU:s regelverk. Idag tas det för lätt på miljö och rättigheter, inte minst då produktionen ligger utomlands.

Enligt Riksrevisionen handlar staten, landstingen och kommunerna varje år varor och tjänster för ungefär 500 miljarder kronor. Det vi konsumerar i Sverige produceras ofta i andra länder. I flera fall har det visat sig att denna produktion har negativa konsekvenser på miljön och ofta också på de människor som arbetar inom produktionen eller bor i närheten. Några uppmärksammade exempel på detta är mineralbrytningen i Guatemala, Chevrons utvinning av olja i Ecuador, produktion av soja till djurfoder i Brasilien och läkemedelsproduktionen i Indien. Bland annat Miljöstyrningsrådet vill att man måste ta större hänsyn till hur varor produceras. Man får redan idag ställa t.ex. miljökrav i offentlig upphandling. Enligt en undersökning från Naturvårdsverket 2009 ställer ändå ”57 procent alltid eller oftast miljökrav vid upphandlingar och 52 procent uppger att de väljer de miljöbästa produkterna vid avrop på ramavtal.” I juni 2010 gjordes också ett tillägg i lagen om offentlig upphandling kapitel 1 som lyder:

"9 a § Upphandlande myndigheter bör beakta miljöhänsyn och sociala hänsyn vid offentlig upphandling om upphandlingens art motiverar detta.”

Detta är dock fortfarande alltför vagt för att i praktiken kunna påverka varifrån de varor man köper in kommer. Nyligen stoppade, först EU och sedan regeringen, Livsmedelsverket från att gå ut med sina sammanställda råd på hur man kan handla miljösmart. Det verkar som om regeringen prioriterar företagens vinst framför en mer miljövänlig och hållbar utveckling av matproduktionen och till och med förhindrar råd för hur man kan minska miljöbelastningen av matkonsumtionen.

Riksrevisionens kritik gällde framför allt klimateffekter och att kraven har för svag koppling till miljömålen. Det i sig är naturligtvis inget argument för att slopa miljökrav i offentlig upphandling. Det finns flera argument för varför vi borde införa starkare krav på produktionen av det vi upphandlar och utesluta företag som inte tar hänsyn till mänskliga rättigheter och miljö i upphandlingar och därmed kanske också öka kostnader för konsumenter. Sverige har skrivit under FN:s konvention om mänskliga rättigheter och förbundit sig att följa den. Mänskliga rättigheter har debatterats mycket och några har kritiserat att man ideligen hänvisar till dem för att rättfärdiga sina syften eller åsikter. Men Sverige har skrivit under konventionen och därmed visat att den är viktig att slå vakt om. Oavsett vad man tycker om rättigheterna kan vi inte göra skillnad på olika människor när vi hävdar dem, de måste gälla lika för alla människor. Nationsgränser kan alltså inte vara något som förändrar hur vi ska förhålla oss gentemot varandra. Människor i andra länder, där mycket av det vi konsumerar kommer ifrån, måste få samma rättigheter tillgodosedda som vi under utvinningen eller produktionen av det vi konsumerar.

När det blir en konflikt mellan människor med olika intressen måste det finnas en proportionalitet mellan skada och nytta. Om nyttan är marginell för en grupp men skadan är stor för en annan är det svårt att påstå att den ena gruppen har oinskränkt rätt till nyttan. Därför kan vi inte säga att vi i Sverige, eller svenska företag som opererar i andra länder, har rätt att kränka rättigheter för att vi tjänar ekonomiskt på det. Respekten för dem kan inte undantas de människor som arbetar på företagen, eller bor i närheten, för att dessa företag ska kunna öka sin vinst.

Ibland kan rättigheter kränkas
mer indirekt, till exempel genom miljöförstöring. Naturresurserna, framför allt de fundamentala som rent vatten och mat, byggs upp och produceras av ekosystemen, det man brukar kalla ekosystemtjänster. Bara det gör det nödvändigt att skydda ekosystem eftersom produktionen av dessa resurser annars kommer att försämras eller upphöra. Miljöförstöring drabbar dessutom ofta fattiga människor hårdare bland annat för att miljöförstöringen oftast är större där de bor och eftersom de ofta lever mer direkt av de naturresurser som de har i sin närmiljö. Sverige har även skrivit på konventionen om biologisk mångfald, vilket också binder oss att skydda ekosystem. Därför är miljöhänsyn inte bara viktigt för att uppehålla fungerande ekosystem utan också indirekt för att inte skada människor. Det blir då också svårt att rättfärdiga marginellt ökad vinst på bekostnad av förstörd miljö i andra länder. Långsiktig hållbarhet borde gå före kortsiktig vinst. Allt detta kan tyckas vara självklara saker men det sorgliga är att det inte fungerar så idag.

Detta talar starkt för att vi måste skärpa kraven, oavsett om det vi konsumerar produceras i Sverige eller i andra länder. Det i sig är inget som leder till att vi ska kräva större hänsyn i just upphandlingar. Vi skulle t.ex. kunna införa internationella avtal som reglerar hur man producerar, vilket skulle gälla både inhemska och internationella företag. Det finns redan sådana regler, men flera är inte bindande eller så ser myndigheter mellan fingrarna för att de är rädda för att till exempel förlora arbetstillfällen. Ett annat problem är att man inte har tillräckligt med resurser för att upprätta kontrollorgan, eller att dessa är ineffektiva, vilket leder till att många missförhållanden inte uppdagas. Enligt marknadsliberala tankemönster skulle man också kunna hävda att det inte ska regleras vad företagen ska ta hänsyn till, utan det är istället marknaden eller konsumenterna som ska ge fördelar till de som tar störst ansvar. Problemet med detta är att alla inte har full information om hur företag agerar i andra länder. Ofta så tar marknadskrafter heller inte med alla kostnader, som t.ex. miljöförstöring, i beräkningarna. Detta gör att offentliga upphandlingar utgör en viktig del i att gynna och stärka produktion som har respekt för människors rättigheter och miljö.

Det verkar finnas framförallt
två svårigheter med att ha högre krav i offentliga upphandlingar. Det ena är just det faktum att det ofta, även för myndigheter, är svårt att ta reda på om företag respekterar miljö och rättigheter i sin produktion. Det är inget argument i sig för att inte börja införa högre krav. Med oberoende kontrollorgan och mer transparens skulle problemen minska. Det är också nödvändigt att fastställa vilka som är ansvariga för att kraven följs. Det andra är att det finns en motsättning mellan pris och hänsyn. Varan eller tjänsten blir oftast dyrare om man ska producera med starka miljökrav och sociala hänsyn, vilket ofta leder till att dessa nedprioriteras i upphandlingsprocessen och ibland till och med anses bryta mot regelverket.

Det är framförallt detta som kan
undvikas med ändrade regler. Den höga konsumtionen i sig är också problematisk ur miljösynpunkt och vi bör minska på resursanvändningen överlag, men det vi konsumerar bör vi se till att det har så liten miljöbelastning som möjligt. Vi kan då inte sträva efter lägsta pris i upphandlingarna utan måste vara beredda att betala ett högre pris när hänsyn tas till miljö och rättigheter. Det är alltså svårt, som jag argumenterat för, att hävda att en liten ekonomisk vinst motiverar att bryta mot mänskliga rättigheter och orsaka miljöförstöring, oavsett om de sker här eller i andra länder.

Därför bör Sverige trycka på för att för att EU ska ställa hårdare krav på miljöhänsyn och mänskliga rättigheter i alla upphandlingsprocesser. Sverige borde också kunna vara ett föregångsland och själv ställa höga krav vid offentlig upphandling."

Georg Andersson

Doktorand i Miljövetenskap, Lunds Universitet