”Fel att utgå från vårt rådande synsätt”

DEBATT/REPLIK Mikael Karlsson och Pella Larsdotter Thiel argumenterar den 4:e maj för att skogen ska tillerkännas egna rättigheter. Synsättet på naturen och människan de ger uttryck för är dessvärre inte bättre än det rådande, skriver skogsbonden Göran Rudbäck.

Vare sig vi pratar om skog, lantbruk eller fiske så använder vi oss av det linjära området i den logistiska funktion som visar hur en population tillväxer. Det linjära området innebär kraftig tillväxt och det förutsätter att vi skördar ungefär den årliga tillväxten – vi håller populationen i ständig tillväxt. Syftet är att maximalt utnyttja omgivningens förmåga att leverera näring. Vi tillvaratar helt enkelt tillväxtpotentialen utifrån populationens givna förhållanden.

Oavsett om vi ägnar oss åt kalhyggesbruk eller kontinuitetsskogsbruk, så agerar vi utifrån den logistiska funktionen. Skillnaden är vad som produceras: volym fiber eller kvalitetssågvirke. Arter som är beroende av gammal skog utesluts oavsett brukningsmetod, skogen blir inte gammal. De arter som är beroende av kontinuitet missgynnas vid kalhyggesbruk, trädens mykorrhizanätverk förstörs likaså men återbildas med tiden. En naturens anpassning av skogens flora och fauna, likt den som skedde i det förindustriella lantbrukets marker, pågår hela tiden i skogen och det sker oavsett typ av skogsbruk.

En biotop är livsformers anpassning till någorlunda stabila fysiska förhållanden. Naturen saknar preferens för art och individ, däremot har arter preferens för vissa naturtyper utifrån sin egen förmåga att konkurrera och samverka. Förändras de fysiska förhållandena och därmed förutsättningarna för arten, försvinner den. Naturen garanterar inte någon livsform, det ligger i livsformens intresse att överleva – livet är en kamp för överlevnad. Byråkratiska begrepp som nyckelbiotoper och rödlistor bygger på uppfattningen att naturen är statisk, och den synnerligen onaturliga idén om alla livsformers rätt att leva.

Individer agerar egoistiskt, men samverkar också med andra individer för överlevnad då alla beror av andra. Den moderna, civiliserade människan har genom den framgångsrika specialiserande arbetsdelningen blivit mer beroende av andra än någonsin förr. Vi är helt beroende av det mutualistiska förhållandet till de domesticerade arterna, vilket är just till ömsesidig nytta för människor, växter och djur.

Vi är även beroende av andra människor och de flesta civiliserade människor är oförmögna att odla fram – och i stigande grad tillaga – sin egen föda. Förr visste de människor som levde nära och av naturen att de var beroende av varandra och omgivningen och agerade därefter. Nu – genom att beroendet utövas genom pengar – tror människor sig vara oberoende av andra och sin omgivning, isolerade som de är i människoreservat.

Trots att vi anser oss vara rationella, är den civiliserade människan den enda varelse som systematiskt förstör sina levnadsbetingelser. I motsats till oss agerar alla andra varelser rationellt utifrån sina förutsättningar. Så vad har den civiliserade människan förlorat, trots sin skenbart rationella framgång?

Svaret står inte att finna i en ombyggnad av systemet som debattörerna föreslår, eftersom idén att tillerkänna naturelement rättigheter förutsätter det nuvarande systemets syn på människa och omvärld. Svaret står däremot att finna i den artefaktiska blindheten för beroendet av omgivningen. En blindhet som är en följd av den långt gångna specialiserande arbetsdelningen och gör den civiliserade människan inte bara blind utan också oförstående för sin omgivning. Att få den moderna människan att inse och agera utifrån insikten om hennes fullständiga beroende av omgivningen – det vore ett sant paradigmskifte.

Göran Rudbäck, skogs- och fårbonde