Så ska kvinnors ställning på den globala arbetsmarknaden stärkas

Globaliseringen och den tekniska utveckling har lett till en snabbt förändrad arbetsmarknad. För att kvinnor ska ha möjlighet att utnyttja de möjligheter som erbjuds och inte hamna på efterkälken vill FN att regeringar, organisationer och företag samarbetar för att uppnå jämlikhet på den globala arbetsmarknaden senast 2030.

29539555303_8a5dfa9292_b

FNs tema för årets internationella kvinnodag är kvinnor och den globala arbetsmarknaden. Under parollen “Women in the Changing World of Work: Planet 50-50 by 2030” argumenterar organisationen för att de snabba förändringarna på arbetsmarknaden, inte minst till följd av globaliseringen och den tekniska utvecklingen, har särskilda implikationer för kvinnor. För de som kan dra nytta av de nya trenderna, som har utbildning och kan arbeta på andra platser, innebär förändringarna nya möjligheter. Men för många kvinnor innebär den nya arbetsmarknaden ökade inkomstklyftor och ännu större otrygghet än tidigare.

Av världens kvinnor är det endast 50 procent i arbetsför ålder som har ett arbete. Motsvarande siffra för männen är 76 procent. En konsekvens av globaliseringen och den ökade rörligheten är att det skapas hålrum där nationell arbetslagstiftning inte räcker till. I dessa hålrum växer den informella arbetsmarknaden där många människor, huvudsakligen kvinnor idag arbetar. Det innebär ofta att de saknar tillgång till viktiga försäkrings- och välfärdssystem, samtidigt som de löper större risk att bli utsatta för hot och våld.

Enligt Phumzile Mlambo-Ngcuka, chef för UN women, krävs en stor satsning för att kvinnor ska få samma möjligheter som män att förverkliga sina drömmar. Flickor måste erbjudas fler möjligheter än de traditionella sysselsättningarna. De måste exponeras för modern industri, jordbruk, teknik, vetenskap och konst. Dessutom måste förhållandena inom traditionella så kallade kvinnoyrken förbättras, så att de som arbetar inom dessa sektorer får högre löner och omfattas av försäkrings- och välfärdssystem. För att se till att kvinnor i större utsträckning blir en del av arbetsmarknaden, och därmed också av samhället och ekonomin, vill FN därför uppmana alla länder, företag och organisationer att samarbeta för att uppnå en jämlik arbetsmarknad fram till 2030.

Även om situationen ser betydligt bättre ut i Sverige än i många andra delar av världen så kan man urskilja ett liknande mönster även här: de som har svagast ställning på den svenska arbetsmarknaden är lågutbildade kvinnor som arbetar inom traditionella kvinnoyrken. I LOs senaste jämlikhetsbarometer, som presenterades tidigare i veckan, konstateras, liksom många gånger tidigare, att de är dessa kvinnor som har sämst betalt, det är de som otrygga anställningar i form av vikariat och olika typer av deltids- och timanställningar. Många av dem arbetar dessutom kväll eller helg, något som gör det mer komplicerat att kombinera jobb med barn och familj. Följden kan bli att man tvingas pausa arbetet under perioder i livet, något som i sin tur visar sig när man senare i livet ska leva på sin pension. Många av de tekniska innovationer som lett till ökad flexibilitet och större frihet för tjänstemän har inte nått de sektorer där lågutbildade kvinnor arbetar. Idag har de flesta kontorsanställda möjlighet att då och då ta med sin dator och arbeta någon annanstans ifrån, men det gäller sällan arbetaryrken där det vanligtvis krävs att de anställda är på plats under hela arbetsdagen.

För att förbättra lågutbildade kvinnors arbetsvillkor vill LO att deltidsnormen inom kvinnodominerade yrken bryts. Man vill individualisera föräldraförsäkringen så att ersättningsnivåerna styr mot ett jämställt uttag och införa allmän förskola från två års ålder med särskild barnomsorg för barn till de som arbetar obekväma arbetstider. Senast år 2028 kräver LO att värdediskrimineringen bland arbetare ska ha minskat på sådant sätt att ”löneskillnaderna mellan kvinnor och män reduceras med 6 procentenheter”.