Från hipster till naturälskare

Bönodling och en liten koja i skogen kan räcka långt. Det kan förvandla upptagna stadsbor till naturälskare av stora mått. Det finns fem saker som kännetecknar denna förvandling, menar litteraturprofessorn Lawrence Buell.

Miljörörelsen har gått för långt och skapat en bild av natur och vildmark som folk har svårt att relatera till i sitt vardagsliv.  Det är den amerikanska miljöprofessorn William Cronons uppfattning i the great wilderness debate. I verkligheten finns det enligt honom ingen exotisk och eftersträvansvärd ”vildmark”, enbart ett tankefoster i delar av miljörörelsen.

Litteraturprofessorn Lawrence Buell är av en annan uppfattning. Utan att direkt polemisera med Cronon lyfter han i sitt standardverk ”the environmental imagination” (1995) fram positiva effekter av den amerikanska erfarenheten av naturen.  Han följer 1800-talsfilosofen Henry Thoreau i spåren för att se vad vistelsen i en liten koja vid sjön Walden gjorde med honom.

Hur något som startade som ett mindre erövringståg slutade med fördjupad kärlek och respekt för naturen.

Henry David Thoreau var en välutbildad och naturintresserad lantmätare som höll till i utkanten av Boston.  En egensinnig outsider med mycket bestämda åsikter. Han satsade två säsonger på att flytta ut till sjön Walden några kilometer från sin hemstad för att försörja sig på fiske och bönodling. Det var ett fältexperiment som förvandlade honom i grunden.

Han blev med tiden mera observant och ömsint. Hans byggprojekt som var så viktigt i början blev med tiden allt mindre viktigt och faller i bakgrunden.  Ju längre fram i hans skildringar man kommer desto mindre ”jag” och ”projekt” blir det och desto mer av ”skogen” och ”sjön”. Och de filosofiska utläggningarna blandas upp med djurmöten och fågelsång. 

”Under perioden mellan det första och det sista utkastet av boken, förfinande Thoreau sin perception, eller utökade i vart fall sitt register, för ekologisk stimulans. Till slut kunde han uppfatta olika dofter från äppelblomma, urskilja mönstret i Flint Ponds vågiga sandbotten och höra samspelet mellan duvans vingslag och luftmassan den skär igenom", skriver Lawrence Buell.

Projektören blir på så sätt observatör. Byggaren vandringsman. Outsidern naturälskare.

Lawrence Buell beskriver fem kännetecken på den mentala resa som Thoreau genomgick under sina två år vid sjön och nästan tio år med boken. Eller kanske snarare egenskaper och ståndpunkter som utvecklas när Thoreau går från att vara en allmänt intresserad friluftsmänniska till att bli en naturälskare som sätter upp egna moraliska gränser för människans exploatering.

1 Respekt
Thoreau kopplar ihop naturen och det andliga. Han tillskriver gryningen, insekterna och våtmarkerna ett egenvärde som i sin tur gör honom ännu mera observant och uppmärksam på detaljer. Hans ” energiska och uthålliga naturobservationer hölls vid liv med en slags vördnad, hur neutrala hans fältanteckningar än blev” skriver Buell
 
 2 Sparsamhet
Thoreau odlar bönor och driver ett småskaligt jordbruk. Det är upp till honom själv och ingen annan att jobba med jorden. Vilken liten markplätt som helst duger.  Även om han var mer intresserad av det själsliga livet så talar han mycket om sina bönodlingar och vad han lärt sig om jordbruk, skriver Buell, och Walden blev på något sätt ett agrart experiment.

3 Amatörbiologi
Thoreau blev med tiden en skicklig amatörbiolog, särskilt vad gäller botanik men också zoologi, ornitologi, entomologi och limnologi. En kunskap han utvecklade under en lång period, i huvudsak efter vistelsen vid sjön Walden. Han får ett allt starkare intresse för säsongerna, både som fysiska skeenden och mentala tillstånd, skriver Buell.

4 Lokalkännedom
Lokalkännedom är ett sätt att bryta den ekologiska analfabetismen. Den går hand i hand med förmågan att se landskapet som en scen, med ljus, färger och mönster. Thoreau njuter av att meditera ute och det blir något av en tävling för honom att tolka och omvandla landskapets olika komponenter genom att byta distans och perspektiv.

5 Naturism
Thoreau lever i en tid och en miljö som inte ser något värde i skrivande och botaniserande. Det gjorde honom negativt inställd till dåtidens lantbruk och till dem som drev på för att kommersialisera produktionen.  Det är kanske en av orsakerna till att hans berättelser saknar sociala skildringar, menar Buell, det är helt enkelt ont om folk i dem, och naturen står i centrum för intresset.
 
Den konstruerade bilden av naturen som Cronon kritiserade i the great wilderness debate, den orörda idyllen, blir i det här ljuset bara ett steg på vägen. Thoreau startar som en entusiast men är långt ifrån någon drömmare. För honom blev vistelsen vid Walden ett steg till något större och bättre, en språngbräda till ett genuint miljöengagemang.

”Naturen var till en början ett nöje och ett tidsfördriv, en plats för rekreation. Med tiden blev det platsen där han kände sig mest bekväm. Det blev snart en syssla (eller snarare sysslor, först litterärt och sedan botaniskt) och slutligen ett kall.” skriver Lawrence Buell.