Fredagskommentaren: Därför är det bra med tiggare i Sverige

Problemet med EU-migranter som tigger för sin överlevnad hanteras bäst i hemländerna, menar de som inte skänker pengar eller vill förbjuda tiggeri. Men att sopa problemet under mattan löser inte situationen för Europas fattigaste medborgare.

Situationen med EU-medborgare som tigger på svenska gator och torg väcker två grundläggande frågor. Bör tiggeri förbjudas och ska man skänka pengar till den som tigger? Och den senaste tiden har den hårdare linjen fått stöd från regeringshåll.

Den förre tiggerisamordnaren Martin Valfridsson, som tidigare motsatt sig ett tiggeriförbud, meddelade i april att han svängt i frågan och öppnar för en kriminalisering. Och senast i onsdags skrev barn-, äldre, och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) i en debattartikel i Aftonbladet att hon ”inte ger pengar i koppen”. Istället tror hon på långsiktig fattigdomsbekämpning och stöd till hemländerna. Hon hoppas på EU som en kraft för att hitta lösningar på sociala problem och lyfter fram Sveriges samarbete med Rumänien för att stärka barns rättigheter, jämställdhet och social välfärd.

Att hantera problem vid källan och inte stirra sig blind på symptomen är en god utgångspunkt. Men hade inte Sverige upplevt en fördubbling av antalet tiggare under 2015 hade regeringen sannolikt inte kunna slå sig för bröstet i dag och peka på den positiva utvecklingen att det nu ska byggas 2 000 nya förskolor i Rumänien.

Diskriminering och en socialt ohållbar situation för många av de ungefär tio miljoner romer som bor i Europa har varit ett stort problem långt innan vi i Sverige började fråga oss om det är rätt eller fel att skänka pengar till främlingar på gatan. Och att det nu görs insatser för att förändra situationen beror huvudsakligen på att vi i EU:s rikare länder får se hur de fattigaste EU-medborgarna lever. Att människor tvingas ta sig genom hela Europa för att be om hjälp för sin överlevnad är inte ett stort problem för Sverige. Däremot är det ögonöppnare som kan leda till både stöd och press på exempelvis Rumänien och Bulgarien att skapa hållbara förutsättningar för alla sina medborgare.

Är det då så att Sverige behöver en dos av alla världens miljö- och samhällsproblem? Inte nödvändigtvis, det finns ju frågor som vi har engagerat oss i som inte direkt märks på hemmaplan. Samtidigt är det framförallt frågor med gränsöverskridande spridning som EU-länderna driver gemensamt, som kemikalie- och klimatfrågor.

Så länge människor från EU:s fattigaste hörn kommer till Sverige för att tigga ökar sannolikheten för att våra politiker ska engagera sig i deras situation på allvar. Bättre då att vi uppmärksammas på problemet med människor i djup fattigdom än att stoppa dem vid gränsen och sopa problemet under mattan.

Daniel Boman
Redaktör, Aktuell Hållbarhet