Fredagskommentaren: De fasta avgifternas förbannelse

”Avgiften styrs helt av hur stora mängder som samlas in och hur ofta man behöver sophämtning.”  Det kunde vara en framtidsvision på ett seminarium om svensk avfallshantering. Eller en målsättning i en regeringsstrategi för cirkulär ekonomi. Men det är bara en vanlig svensk kommun som ljuger.

En till mig närstående person, som bor i denna kommun, har tre stora soptunnor utanför huset. En för brännbart, en för matavfall och en för returpapper. När man tittar ner i dem är de alltid i stort sett tomma – alla tre. Personen bor själv, och är miljömedveten, det mesta av soporna lämnas till återvinning. Men avgiften är densamma som för grannarna med fulla tunnor.

Nyligen aviserade kommunen att man ökat miljöstyrningen i avfallstaxan. Så att man kan tjäna pengar på att sortera sopor och ha hämtning mera sällan. Det lät lockande för personen, som behöver minska sina hushållsutgifter. Men det visade sig att om sophämtningen minskades till hälften så skulle två tredjedelar av kostnaden ändå vara kvar. Plus en administrativ avgift om ändringen genomfördes tidigare än inom ett halvår.

Påståendet att avgiften ”styrs helt” av hur stora mängder som samlas in och hur ofta man behöver sophämtning stämmer helt enkelt inte. När vanliga människor vill göra som i näringslivet, tjäna pengar på bättre miljö, är möjligheterna kraftigt begränsade på grund av de fasta avgifternas förbannelse.

Enligt de reviderade föreskrifterna om kommunal avfallsplanering, som Naturvårdverket publicerade den 22 mars, bör hela kommunen samverka för att förebygga avfall.

Utredningen om en cirkulär ekonomi, som överlämnades till regeringen samma dag, föreslår bland annat att avfallsförordningen ska ändras så att kommunerna blir tvungna att informera hushåll om hur de kan förebygga avfall. Kommunerna ska också tvingas berätta i den kommunala avfallsplanen hur de själva förebygger avfall, både i sina egna verksamheter och i övrigt, enligt förslaget.

Att informera är okontroversiellt, det hotar inga kommersiella intressen. För att öka utsorteringen och minska avfallet krävs det dock ekonomiska styrmedel som ger vanliga människor verkliga incitament att ändra sitt beteende.

Åtta dagar efter att de nya avfallsföreskrifterna och utredningen om en cirkulär ekonomi presenterats, den 30 mars, beslutade EU-domstolen att det är okej att debitera för luft i soptunnan. Eller mer precist, EU:s avfallsdirektiv utgör inte något hinder för att ta ut avfallsavgifter utifrån uppskattade mängder avfall.

Det var en kroatisk domstol som begärde ett förhandsavgörande för att kunna avgöra ett mål om överklagade avfallstaxor. Den kroatiska domstolen undrade om det är tunnans volym eller mängden sopor som ska styra avfallstaxan, och om även annat kan ingå i avgiften.

Enligt EU-domstolen är det okej med en grundavgift för att finansiera kapitalinvesteringar i avfallsledet, för att exempelvis kunna tillhandahålla återvinningscentraler. Det är också okej att avfallstaxan ”beräknas på grundval av en uppskattning av mängden avfall som kunden producerar och inte på grundval av den mängd avfall som kunden faktiskt producerat och överlåtit till insamling”. Domstolen gör dock ett viktigt tillägg: Den kroatiska domstolen bör kontrollera att inte EU-medborgare ”påförs uppenbart oproportionerliga kostnader i förhållande till mängden avfall eller till det slags avfall som de kan producera.”

Var gränsen går för hur mycket luft ett avfallsbolag ska kunna debitera för utan att en svensk domstol skulle kalla det oproportionerligt är mig veterligen inte avgjort ännu. Men frågan är egentligen ganska ointressant. För om kommunerna på riktigt ska kunna driva på för mindre sopor måste de vara beredda att avstå från en del av intäkterna för sophämtningen. Så länge kommuner tar betalt för att hämta luft kommer inte avfallsmängderna att minska, oavsett hur mycket pengar de lägger på informationskampanjer.

Det dyker hela tiden upp nya, smarta, tekniska lösningar som bygger på digitalisering, miniatyrisering, robotisering med mera. Tänk om armen som lyfter upp och tömmer soptunnan samtidigt skulle utföra en vägning, som utgör grund för avfallsavgiften?

Enklare, slopa den fasta avgiften, tillåt mindre tunnor. Allra helst, ta ut en avfallsavgift när varan köps, som betalas tillbaka när den återstående resursen lämnas för materialåtervinning, rötning eller förbränning. Då kanske vi slipper både sopdumpning, och hänvisning till risken för sopdumpning som ursäkt för att ta betalt för hämtning av tomma tunnor.

Kommunala avfallstaxor är bara ett exempel på hur fasta avgifter till hushållen bromsar arbetet med att nå miljömålen. Elräkningen och vattenräkningen är andra välkända hatobjekt för hushåll som förgäves försöker minska sina kostnader.

Så länge vanligt folk inte nämnvärt kan påverka sina hushållsutgifter genom att minska slit och släng, dra ner värmen hemma eller sänka vattenförbrukningen, saker som ofta kräver både engagemang och vardagsslit, kommer dessa saker endast göras av ett fåtal idealister.

Att det fortfarande är tillåtet med höga fasta avgifter på sådant som behöver minskas för miljöns skull avslöjar att alltför många beslutsfattare fortfarande tycker att bolagens vinstjakt är viktigare än miljön.

Pernilla Strid
redaktör, AH Lag&Rätt