Fredagskommentaren: Dubbelmoral om havet

Det ska bli intressant att se om det färdiga lagförslaget från regeringen kommer ut den närmaste tiden som aviserat eller om regeringen väntar med promemorian tills vårens och Almedalens miljödebatt har övergått i sommarstiltje.

En eloge till Isabella Lövin. Först skrev hon den mångfaldigt prisbelönta boken Tyst hav som öppnade folks ögon och hjärtan om fisket. Sen arbetade hon som EU-parlamentariker med att reformera EU:s fiskeripolitik. Och nu har hon som minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat tillsammans med önationen Fiji tagit initiativ till och varit ordförande för FN:s första högnivåmöte om haven. Konferensen syftade inte till att förhandla fram några nya avtal utan till att genomföra dem som redan finns. Den uppges ha lett till över 1300 åtaganden från nationer, företag, organisationer och privatpersoner, om allt från att minska plast i havet till att stoppa illegalt överfiske och stärka skyddet av havsmiljöer. Bravo!

I en debattartikel i samband med konferensen skriver Isabella Lövin tillsammans med miljöminister Karolina Skog och två andra ministrar att ”Situationen för haven är kritisk. 30 procent av de globala fiskebestånden är överfiskade och 60 procent är fullt utnyttjade”.

Det är då jag tänker på bilderna av utspridda kroppsdelar. Inte av människor, utan av ålar. Om jag minns rätt var det bristen på åtgärder för att rädda den akut utrotningshotade europeiska ålen som fick Isabella Lövin att få upp ögonen för den absurda fiskeripolitiken och sätta igång med sin bok.

Jag tänker också på att jag i min dator har ett lagförslag som läckt ut från Miljö- och energidepartementet och innebär, om jag fattat rätt, att den pågående massakern av ålar kommer att få fortsätta längre än den skulle få göra om vi behåller dagens lagstiftning.

En lagändring behövs eftersom EU-kommissionen under flera år anmärkt på att Sverige måste leva upp till EU:s ramvattendirektiv, genom att se till att alla vattenkraftverk har miljötillstånd som motsvarar kraven i detsamma. Idag är det över 500 vattenkraftverk som inte har tillstånd enligt 1918 års vattenlag eller senare lagstiftning, som miljöbalken. Många vattenkraftverk har endast obsoleta civilrättsliga tillstånd för att exempelvis anlägga en kvarn, eller inga tillstånd alls.

Rent lagtekniskt är det ändå så idag att en vattenverksamhet endast får bedrivas om den har tillstånd för verksamheten. Av den anledningen arbetar länsstyrelserna med att förelägga dem som driver vattenkraftverk att söka tillstånd. För att få tillstånd krävs att verksamhetens fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den. Det gör att dessa vattenkraftverk får miljövillkor, som att till exempel släppa en del av vattnet genom forsen, sätta in ett fingaller framför turbinen för att skydda ålar och andra fiskar eller bygga en fisktrappa. Ibland får de inga tillstånd alls utan måste avvecklas eftersom de gör mer skada än nytta.

Men enligt det läckta lagförslaget ska kravet på samhällsekonomisk lönsamhet inte längre gälla för vattenkraftverk som redan finns, utan endast för nya anläggningar, i praktiken främst renoveringar. Dagens tillståndslösa vattenkraftverk behöver inte ens söka tillstånd, förrän det anges i en kommande nationell plan att det är dags. Planen ska tas fram av Energimyndigheten tillsammans med Svenska kraftnät och Havs- och vattenmyndigheten.

Enligt Egon Abresparr, rättschef på miljö- och energidepartementet, är regeringens lagförslag om vattenverksamheter nära förestående. Så här säger han om lagförslaget:
– Om en verksamhet har kommit till utan tillstånd och ingen akut problematik föreligger kommer det vara okej från lagstiftningens sida att man väntar med en omprövning.

Organisationen Älvräddarna har tagit del av det läckta lagförslaget i min dator och ordföranden Christer Borg menar att det, om det genomförs, skulle leda till att det tar längre tid att nå kraven i EU:s vattendirektiv, istället för tvärtom.

Vattenkraften ger oss förnybar energi. Den ger oss också förstörda ekosystem. För att skapa en balans mellan dessa motstridigheter behövs en miljöprövning.

Det mest intressanta i sammanhanget är kanske att det redan finns ett förslag till en nationell plan, förlåt, nationell strategi. Den togs fram på eget initiativ av Energimyndigheten och Havs- och vattenmyndigheten tillsammans med bland andra vattenkraftsbolagen. Strategin går ut på att de miljöförbättrande åtgärderna ska begränsas från början, till högst 2,3 procent av vattenkraftens nuvarande årsproduktion under ett normalår.

Det ska bli intressant att se om det färdiga lagförslaget från regeringen kommer ut den närmaste tiden som aviserat eller om regeringen väntar med promemorian tills vårens och Almedalens miljödebatt har övergått i sommarstiltje. För nog väcker det frågor när regeringen å ena sidan håller en hög profil i havsfrågorna, och å den andra kan vara i färd med att planera att skjuta upp samhällsekonomiskt lönsamma åtgärder som kan rädda en av de häftigaste och mest utrotningshotade fiskar som simmar i Atlanten.

Pernilla Strid
redaktör, AH Lag&Rätt