Historik: Striden om kalkbrottet på Gotland*

I sex år har striden om ett kalkbrott i Bästeträsk på Gotland pågått. På ena sidan står unika naturvärden, på andra kalkindustrin och jobb i 25 års tid. Nu sätter juristerna ned foten. Kanske. Här är historien* om ett säreget miljörättsmål och om hur en osynlig hand till synes har berett väg för industrin.

Gaffelfibblan är en sällsynt ört som bara finns på några få kalkrika platser. Runt ­gotländska Bästeträsk växer den på fel plats – i vägen för den expanderande kalk­industrin som behöver fler dagbrott när resurserna sinar på andra håll.

2006 ansöker det finska företaget Nordkalk om tillstånd att starta ett nytt stenbrott för att utvinna kalk nära Bunge på norra Gotland. Ansökan väcker protester och brottet sägs hota bland annat Ojnare myr och flera sällsynta växter. Även grundvattnet kan påverkas, menar kritiker. Den juridiska följetong som inleddes då ska efter ett antal vindlande turer avgöras nu i sommar.

Nordkalk menar att Bungetäkten kommer att ge 100 jobb under 25 års tid. Värdet på råvaruleveranserna till stålindustrin beräknas till runt 15 miljarder kronor. För att kompensera miljöpåverkan lovar företaget att investera hundratals miljoner kronor i täkterna och kompensera skadorna, bland annat med forskning om de sällsynta växterna.

Fram till oktober 2009 hade gaffelfibblan och de sällsynta orkidéerna ett ganska starkt rättsligt skydd i Miljöbalken, men det försvann i samband med en lagändring bara några veckor innan domarna i Svea hovrätt skulle fatta ett avgörande beslut om det var blommorna eller industrin som hade rätt till naturen.

Det är ingen vild gissning att gaffelfibblan och orkidéerna kommer att trivas sämre när luften runt täkten fylls av maskinbuller och vitt kalkdamm, men när stora ekonomiska värden står på spel får naturmiljöerna maka på sig bäst de kan.

Den svenska uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att få fram stora infrastrukturprojekt och i det avseendet är det gotländska kalkbrottet ett stycke svensk ingenjörskonst. En osynlig hand
verkar ha berett vägen för den stora kalkindustrins tillväxt på ön.
Fast för grannar och naturkämpar kanske det mer känns som en bulldozer.

Fallet ger ett eko från tidigare infrastrukturprojekt som Öresundsbron och Botniabanan, men rötterna kan studeras redan i industrialiseringen av älvar i början av förra seklet och det storartade bygget av motorvägsnätet efter andra världskriget.

Den här gången har planerna stött på patrull i form av ideella organisationer, tung miljöexpertis och inte minst EU-kommissionen som följer en annan rättstradition än den svenska. Utgången i det gotländska fallet är därför långt ifrån given.

Här redovisar Miljöaktuellt fem stationer på vägen och visar hur statsapparaten gått i bräschen för kalkindustrin och sopat undan alla hinder på vägen. Och hur EU-byråkratin till slut dragit i nödbromsen och ställt den svenska eliten av miljörättsjurister inför ett av sina tuffaste beslut på länge.

1. Revirmarkeringen 2006

Naturvårdsverket planerar en nationalpark på norra Gotland och vill att regeringen förstärker skyddet av det artrika kalkkärret Ojnaremyr som ligger mitt i mosaiken av alvarmarker, hällmarkskogar och våtmarker. Men också mitt i området av täkter värdefulla för kalkindustrin.

Nordkalk som äger en fastighet i området är rädd att det hindrar företagets planer på utökad brytning och anlitar IVL Svenska miljöinstitutet som plockar fram en lista över andra värdefulla kalkkärr på Gotland.

Samtidigt lobbar Nordkalk och Svenska Mineral intensivt för att Naturvårdsverket och länsstyrelsen inte ska sätta Ojnare myr på listan över EU:s Natura 2000-områden och därmed ge området ett starkare rättsligt skydd.

Industrins påtryckningar ger till slut resultat och branschen lyckas övertyga regeringen och samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin att stryka området från listan. Trots att EU-direktivet är glasklart med att endast naturvetenskapliga kriterier ska styra urvalet förklarar regeringen hur viktig kalk- och cementindustrin är för sysselsättningen och att det är nödvändigt att de får tillgång till mark för brytning.

Så ser regeringen till att det olyckligt placerade kalkkärret Ojnaremyr aldrig når fram till listan över kandidater till EU:s naturområden.

2. Lagändringen 2008

Att göra livet enklare för företagen är ett av Centerpartiets stora önskemål efter maktskiftet för sex år sedan, genom snabbare prövningar och färre regler. Näringsminister Maud Olofsson drar igång en stor kartläggning som är tänkt att sänka företagens administrativa kostnader med 25 procent.

Torvproducenterna och branschorganisationen Sveriges bergmaterialindustrier ser sin chans och lobbar stenhårt för att få bort Miljöbalkens förbudsregel för företag som hotar sällsynta arter. Den skulle kunna appliceras på till exempel kungsörn, nattskärra och den gotländska gaffelfibblan.

Enligt regeringen är bestämmelsen otydlig och det är svårt att i praktiken göra en avvägning mellan behovet av råvaror och värdefulla naturmiljöer. Lagändringen träder i kraft bara några veckor innan Miljööverdomstolen fattar beslut om Nordkalks överklagande i målet.

Så undanröjer politikerna ett besvärande rättsligt skydd av gaffelfibblan och sällsynta orkidéer.

3. Dubbelspelet
Sveriges geologiska undersökning (SGU) är en av de tyngsta myndigheterna vid prövning av täkter och gruvor, en oberoende myndighet med uppdrag att försörja industrin med robust geologisk information. Dess ord väger mycket tungt när domstolen formulerar villkor på etablering och drift.

På SGU har man hela tiden varit positiv till Nordkalks stenbrott i Bunge. Samtidigt har myndigheten fått över en miljon kronor i arvode av Nordkalk för olika konsult- och utredningsuppdrag runt täkten. 168 000 kronor har debiterats statsgeologen Anders Carlstedt som var med och formulerade myndighetens eget svar till miljödomstolen.

Inom förvaltningsrätten kallas det delikatessjäv om förtroendet för en tjänstemans opartiskhet på något sätt rubbas, men när reportrarna på TV4:s Kalla fakta konfronterar myndighetens jurist H-G Jansson med uppgifterna har han svårt att se något fel. Att företaget har ”köpt” myndighetens gillande är det enligt honom rakt inte tal om.
– Nej absolut inte. Vissa geologer har haft uppdrag som vi förväntas att ha för näringslivets skull på olika sätt. En av tjänstemännen man samarbetade med, inte den främste, har varit med och tagit fram yttrandet, säger verksjuristen Hans-Göran Jansson till Kalla Fakta.

Enligt SGU tjänade statsgeolog Anders Carlstedt in konsultarvodet vid ett tidigt skede i processen, vid företagets provbrytning några år tidigare, och det är enligt dem att betrakta som ett helt annat ärende.

Justitieombudsmannen (JO) utreder händelsen och påtalar det olämpliga i att inte skilja på rollerna som expert och konsult, men det blir inget rättsligt efterspel.

Så accepterar staten att experter från myndigheten jobbar extra åt gruvbolage
t.

4. Domarbytet 2009
Det är domstolen som får avgöra när två intressen står emot varandra. Miljödomstolen i Nacka tillämpar EU-rätten strikt och menar att kalkbrottet inte kan tillåtas. Det går enligt domstolen inte att garantera att naturen nära stenbrottet inte kommer till skada.

För många blir det en stor besvikelse när Svea hovrätt senare upphäver beslutet. Plötsligt är råvaruförsörjningen och samhällets behov av kalk viktigare än gaffelfibblan och naturmiljöerna.
– Det är två olika tolkningar av miljölagstiftningen som krockar. Det är bara att konstatera att Miljöverdomstolen redovisar en diametralt motsatt ståndpunkt än expertmyndigheterna vad gäller biologi och ekologi, säger Krister Mild på Naturvårdsverket.

Domstolspersonalen i Svea hovrätt har bytts ut sedan prövningen av provbrottet några år tidigare. Det är hovrättspresident Fredrik Wersäll som fått frågan om han vill ta över ordförandeskapet och döma målet och det vill han. Han är en proffsjurist med god renommé och tunga uppdrag inom rättssystemet, men med ringa erfarenhet av att döma miljörätt.

När Miljöaktuellt frågar om det var lämpligt att som första miljömål döma ett så komplicerat ärende säger han att han ibland går in i lite större och inte minst uppmärksammade mål ”med hänsyn till målets karaktär ansåg avdelningen att det var lämpligt att jag som president var ordförande och jag instämde i den bedömningen”, säger Fredrik Wersäll.

Miljönestorn Ulf Bjällås som då var Miljööverdomstolens ordförande hade annars varit det naturliga valet i ett mål av denna dignitet, men han tackar nej. Till Miljöaktuellt säger han att han inte kunde döma eftersom han hade suttit som ordförande vid Nordkalks tidigare provbrytning och därmed kunde uppfattas som jävig. Det är ett ovanligt ställningstagande i rätten, eftersom miljömålen ofta är strukturerade med prövningar efter varandra i tiden eller delar och avgöranden i flera steg. När domare väljer att kliva av handlar det ofta om att de bor i närheten av ett prövat projekt. Bromma flygplats var ett sådant exempel.

Mindre än ett år senare går Ulf Bjällås i pension och börjar jobba som seniorkonsult åt Nordkalks juridiska ombud Fröberg & Lundholm, samma firma som JO-anmält Naturvårdsverket i ärendet och som ända sedan starten lotsat fram kalkbrottet genom rättsväsendet.

Så gick miljönestorn över till gruvbolagets juridiska ombud och i stället fick en i sammanhanget oerfaren domare fälla avgörandet.

5. Domstolstrots 2011
I skrivande stund befinner sig rättsfallet i limbo. I december 2011 trotsar mark- och miljödomstolen i Nacka Miljööverdomstolen när den meddelar att den inte kan formulera villkor som garanterar att Natura 2000-områden inte kommer till skada. Miljööverdomstolen vid Svea hovrätt har beställt något som inte går att servera.

På flera punkter har domstolen en annan uppfattning än den högre rättsliga instansen, en mycket ovanlig händelse i svensk miljörätt, till exempel att det skulle finnas gott om tid att kartlägga risker och utveckla försiktighetsmått innan brytningen når känsliga områden.

I maj 2012 skickar EU-kommissionen ett brev till svenska regeringen och undrar varför den inte har inhämtat förhandsbesked från EU-domstolen när det gäller miljökonsekvenserna av kalkbrottet, speciellt som myndigheterna har gjort så olika tolkningar av EU-rätten. Kommissionen undrar också hur urvalet av Natura 2000-områdena egentligen gått till, eftersom regeringen har sett till kalkindustrins behov.

Miljööverdomstolen som har suttit i förhandlingar för att reda ut oklarheterna väntas komma med ett besked den 5 juli, men det går inte längre att dölja att fallet blottat en spricka mellan EG-rätten och praxis i svenska domstolar.

* Artikeln publicerades i Miljöaktuellt magasin 2012:6 (juni 2012)