”Inget mysterium att krav på avfallsutrymmen saknas”

DEBATT/REPLIK Att vältra över kostnaderna för avfallssortering på fastighetsägarna och därmed även de boende är inte rätta vägen för Miljöbyggnad, skriver Åsa Wahlström, projektledare Lunds tekniska högskola, och Catarina Warfvinge, chef för Miljöbyggnad.

I sitt debattinlägg den 1 februari skriver Weine Wiqvist, vd för Avfall Sverige, att det är ett mysterium att nya versionen av Miljöbyggnad inte ställer krav på särskilda sorterings- och avfallsutrymmen i nya fastigheter. Men det är inget mysterium.
Miljöbyggnad har Boverkets byggregler som en utgångspunkt och där finns krav på avfallsutrymmen formulerade (BBR 3.4). Att uppfylla de kraven kostar redan i dag stora belopp. Att som Wiqvist föreslår ha krav på att fastigheterna ska ha särskilda sorterings- och avfallsutrymmen skulle medföra ytterligare kostnader på tiotals miljarder kronor.

Sedan 1994 har producenterna av förpackningar och tidningar ansvar för insamling och återvinning av avfallet. För det får producenterna ta ut en avgift av konsumenterna. Varje förpackning/tidning ska bära kostnaderna för hanteringen. Det är ett rakt och tydligt sätt att sätta press på producenterna att begränsa avfallsmängden. De som låter ta fram förpackningarna får också ta kostnaderna när de blir avfall. Ett system utan dessa incitament skulle knappast fungera.

Att som Weine Wiqvist föreslår vältra över kostnaderna på fastighetsägarna och därmed även de boende är inte rätta vägen. Moderna, miljömedvetna konsumenter vill källsortera – men det är producentföretagen som ska göra det möjligt. Att lätta på producentföretagens börda vore att ge dem frisedel till att öka mängden förpackningar och därmed också avfallsmängden. Det är inte hållbart.

Samtidigt saknar inte Wiqvists argument bärighet. Ju enklare och mer hushållsnära det är att sortera, desto mer blir sorterat och desto mindre kommer till avfallsförbränning. Det är också skälet till att regeringen nu har ett förslag på sitt bord om att ta bort ansvaret från producentföretagen och i stället lägga det på kommunerna. Det finns ett utbrett missnöje med hur insamling och återvinning sker i dag. Det räcker med en kort stadsvandring för att konstatera att återvinningsstationerna är skräpiga och trista inslag i stadsmiljön. Och för att ta ett aktuellt exempel – mindre än hälften av all plast återvinns och all plast som går till förbränning bidrar till växthuseffekten.

Här finns en konflikt mellan olika medel. Å ena sidan är det viktigt att konsumenterna ges goda förutsättningar att sortera, så att återvinningen ökar och mängden avfall minskar. Å andra sidan är det viktigt att producenterna har incitament att minska avfallsmängden genom att tvingas ta ansvar för det avfall de producerar. Vi menar att i första hand ska avfallet minskas, i andra hand ska så mycket som möjligt återvinnas, i sista hand ska avfallet förbrännas i stället för att läggas i deponi.

Vi kommer självklart att lyssna på de synpunkter som framkommer i den pågående remissrundan för Miljöbyggnad 3.0 och kommer med stort intresse att följa behandlingen av frågan i riksdag och regering.

Åsa Wahlström, projektledare och adjungerad professor Lunds tekniska högskola
Catarina Warfvinge, universitetslektor och chef för Miljöbyggnad