Magdalena Andersson: Finansministern lämnar klimatfrågorna till Miljöpartiet

Foto: Region Gotland

Finansminister Magdalena Andersson premiär som socialdemokraternas linje-talare i Almedalen var inte så lätt att begripa sig på. Stundtals lät det som en budgetdebatt i riksdagen, och stundtals som om hon önskade att det var Sommar i P1.

Början på ett tal är viktig för att sätta tonen, och inleda med att Gotland är ön där ”världens bästa stridsvagnar 122:orna rullar igen”, kändes lite udda eller rent av obegripligt. Vad ville hon säga med det?

Magdalena Anderson fick det här året agera vikarie för Stefan Löfven som åker land och rike runt för att tala med det så kallade folket och tar varje tillfälle i akt att beskriva Almedalen som en sammankomst för besuttna, riskkapitalister en pk-elit. Framtiden kommer att utvisa hur smart det draget var, men det gjorde knappast Magdalena Anderssons uppgift lättare. Vad gjorde hon där om nu allt är så fel i chefens ögon?

Den här publikationen letar som alla andra år efter miljö och hållbarhetstecken i talen och Magdalena Andersson gjorde arbetet lätt för oss. En bisats om att ökade skatteintäkter bland mycket annat ska investeras i ”klimatsmarta innovationer”, det var allt på den fronten. Här fanns också ett löfte om nya 20 miljarder kronor till välfärd och ny infrastruktur, men inte ett ord om hur denna offentliga konsumtion ska undvika oönskade klimateffekter. Den analysen sparar hon åt Miljöpartiet.

Förutom det som kan förväntas av en finansminister innehöll talet personliga erfarenheter från ett frihetslängtande Östtyskland, en Blå Blend med Gunvor då en ung Magdalena jobbade på hemtjänsten och till slut ilska över mäns våld mot kvinnor:

”I mitt Sverige ska unga tjejer kunna röra sig fritt. De ska kunna klä upp sig som de vill, uppträda som de vill och de ska kunna dansa hela natten lång. I frihet och i trygghet. Med hårdhet och fasthet ska vi bekämpa sexuella trakasserier, övergrepp. Mäns våld mot kvinnor ska stoppas.”

Där och då höjdes rösten samtidigt som den stockade sig något. Den kontrollerade sifferexercerande finansministern var inte längre bara det, utan också en tonårsmamma som fått nog. Hon fick publiken med sig och belönades med en spontan applåd.