”Svensk Däckåtervinning sopar miljöproblem under konstgräsmattan”

DEBATT Svensk Däckåtervinning förringar miljöproblem som är kopplade till mikroplaster från konstgräsplaner. Istället för att ifrågasätta om konstgräsplaner är en källa till mikroplaster eller ej borde de ta sitt miljöansvar i enlighet med miljöbalken och miljöansvarsdirektivet, menar tre debattörer från miljöförvaltningen i Malmö stad.

Svensk Däckåtervinning AB, SDAB, har under året både i debattartiklar och vid ett seminarium i Almedalen upprepat att det inte finns några faktiska studier som visar att granulat från konstgräsplaner hamnar i vattendrag eller hav. SDAB har istället fokuserat på de positiva effekter som kommer av ökade möjligheter till sport och aktivitet. Bolaget har utnyttjat det faktum att det är svårt att ange en exakt siffra för den mängd mikroplaster från konstgräsplaner som hamnar i haven och godtar heller inte Naturvårdsverkets och IVL Svenska miljöinstitutets bedömningar. Vi som arbetar med frågan inom tillsynen anser att det är ett ansvarslöst sätt att hantera de risker som finns. Ett bagatelliserande kan innebära att viktiga skyddsåtgärder inte görs på befintliga platser och att nya konstgräsplaner byggs utan rätt skydd för miljön.

Plastpartiklar i havet är världens snabbast växande miljöproblem och har seglat upp som det allvarligaste miljöhotet efter klimatpåverkan. Plasten tar mycket lång tid att bryta ner och med minskande partikelstorlek följer allt allvarligare miljöpåverkan. Mikroplast i havslevande djur, som blåmusslor i Sverige och räkor i Norge, innebär ett direkt hot mot människan. I en sådan situation måste försiktighetsprincipen, som regleras i svensk lag, följas även för däckgranulat. Redan det faktum att granulaten på planerna behöver fyllas på, och att motsvarande mängd granulatavfall inte samlas upp i dagvatten- och spillvattenbrunnar, i snömassor, eller på mark utanför planen, måste innebära att plastpartiklarna okontrollerat försvinner ut i spill- och dagvattennät, avloppsslam, mark och recipient. Exakta mätresultat behövs inte innan lagen ställer krav på vattenrening eller utbyte till miljöbättre material.

Fredrik Ardefors, vd för Svensk Däckåtervinning, hävdar att vi i dag har den kunskap som behövs för att bygga planer på ett sätt som minimerar risken att granulaten sprids i miljön. Samtidigt ifrågasätter han att det alls sker någon spridning. Han vill förmedla bilden av att granulat från återvunna däck är ett välbeprövat och noggrant testat material, och att osäkerheten som finns bland beslutsfattarna endast beror på att de inte tagit del av denna kunskap. För att stärka sin tes har Fredrik Ardefors på bolagets Almedalsseminarium med sig två forskare från Luleå Tekniska Universitet. Tommy Edeskär har forskat kring användning av däckmaterial, bland annat i dräneringslager och vägbyggen. Han konstaterar att det återvunna däckmaterialet många gånger är bättre jämfört med andra material som produceras, tekniskt sett. Spridning av partiklar nämns inte.  Några större effekter av utlakning av ämnen har inte påvisats framhåller han, och menar att materialet har en bevisat lång hållbarhet, att produkten är ”väldigt beständig”. Men det är just detta faktum – att materialet är så svårt att bryta ner – som tillsammans med den diffusa spridningen av granulat från konstgräsplaner, gör det till ett mikroplastproblem att hantera, inte försöka sopa under mattan.

Flera studier tyder på att det förekommer ansenliga mängder diffusa utsläpp av granulat. Ett examensarbete utfört vid centrum för miljö- och klimatforskning, CEC, vid Lunds universitet under våren 2017, har på ett tydligt och konkret sätt visat att gummigranulat sprids från så kallade multiplaner och fallskydd till miljön. Granulaten i fallskydd och multiplaner är fastgjutna, till skillnad från konstgräsplanerna, där de ligger helt lösa. Trots gjutningen lossnar granulaten och sprids bevisligen via dagvattenbrunnar till vattendrag. Att lösa granulat på konstgräsplaner sprids i betydligt större antal kan därmed anses ytterst troligt.

SDAB har inte kunnat ta fram någon forskning som motbevisar detta. Osäkerheten kring de siffror som presenteras i IVL:s och Naturvårdsverkets rapporter om konstgräsplaner som källa till mikroplaster borde inte användas till att ifrågasätta huruvida konstgräsplaner är en källa till mikroplaster eller inte. Osäkerheten borde snarare bidra till att SDAB tar sitt miljöansvar i enlighet med miljöbalken och miljöansvarsdirektivet, och i enlighet med sin bevisbörda arbeta för att klarlägga hur det egentligen ligger till. Samtidigt bör bolaget kraftfullt vidta åtgärder för att påverka befintliga användare att vidta försiktighetsåtgärder för befintliga planer, istället för att försöka förringa de miljöproblem som är kopplade till mikroplaster från konstgräsplaner.

Jens Andersen Hörman, miljöinspektör, Malmö stad

Andrea Hjärne Dalhammar, stadsjurist, Malmö stad

Matilde Törnqvist, projektledare för Malmö stads strategiska kemikaliearbete