Tomas Kåberger avslöjar Japans lögner om Fukushima

Radioaktiva föroreningar på gatorna och i maten i Tokyo kan mätas. Men man vet inte - och kan inte mäta - hur mycket plutonium och alfastrålande ämnen man äter. Läs Tomas Kåbergers krönika från magasinet Miljöaktuellt nr9 här.

Man kan promenera längs gatorna i Tokyo och mäta doshastigheten i mikrosievert per timme. Men att mäta gamma-strålning är inte tillräckligt när man inte vet hur fördelningen av isotoper var i olika utsläpp från reaktorhärdar och bränslebassänger.
Man kan se skillnader man förväntar sig. Under tak är doshastigheten lägre än under bar himmel. Över hårdgjorda gator och trottoarer där regn sköljt bort föroreningarna är det lägre dos-hastigheter än över rabatter, parker, lekplatser och sandlådor. 
Från gatorna har föroreningarna hamnat i reningsverk där slammet är så radioaktivt att det inte kan spridas ut som förr. Det lagras, i tusentals säckar eller i slamhögar täckta med presenningar för att inte spridas ut igen.
Man behöver kanske inte vara särskilt rädd för egen del i Tokyo. Risken att man själv skall få cancer eller missbildade barn är liten, men att räkna på de tänkbara konsekvenserna när tiotals miljoner människor utsätts för dessa risker är sorgligt. Särskilt är det besvärande att se hur barn i det extremt tättbebyggda Tokyo jublande leker i de särskilt radioaktiva sandlådorna.

Allt är också så mycket värre bland det miljontals människor som bor närmare kärnkraftverket. Det är bara runt 100 000 människor som är evakuerade på grund av radioaktivitet. Det är för dyrt att använda samma kriterier i Japan som i Ukraina, så människor får finna sig i att leva bland radioaktiva partiklar.
De som ändå har evakuerats hade någon slags rätt till ersättning från kraftbolaget. I praktiken visade det sig svårt att få ut den. Ansökningsformuläret som krävdes var på 60 sidor – och för att kunna fylla i detta formulär rätt skulle man läsa en instruktion på 160 sidor.
I en rapport till japanska atomenergikommissionen angavs att kärnkraftolyckans kostnader kan bli 2 000 miljarder kronor, oräknat kostnader för kontaminerad mat eller marksanering. Skattebetalarna och de drabbade får betala nästan allt. Som vanligt tar det privata kraftbolaget vinsterna när kärnreaktorerna går bra man har inte förmåga att betala för kostnaderna vid olyckor.
Ändå har Japan haft extrem tur med vädret. Under de månader där flera av Fukushimas reaktorer läckte, exploderade, brann eller sköljde ut reaktorers och bränslebassängers innehåll blåste det ut över havet. Det var ett fåtal timmar det blåste in över land – förödande timmar, men få.

Vittnesmålen om hur huvudkylsystem slagits sönder och spytt ut radioaktivitet så att arbetarna flytt redan innan tsunamivågen kom är viktiga.  Sedan decennier har det förutsagts att jordbävningar skall orsaka reaktorhaverier, men människor med hybris trodde sig bemästra riskerna och beslöt att bygga reaktorer ändå. Så visade det sig att självsäkerheten var obefogad och de fruktade konsekvenserna kom – och drabbade oskyldiga som aldrig bidragit till den ogrundade självsäkerheten.
Den dåvarande japanska premiärministern Kan berättar i en intervju att kärnkraftbolagets anställda var på väg att lämna hela kraftverket dygnet efter olyckan. Premiärministern själv flög till kraftverket i helikopter för att förklara för personalen att det var uteslutet att de lämnade verket. Kan trodde att deras flykt skulle leda till spontan utrymning av Tokyo, en utrymning som i sig kunde få katastrofala följder. Denna rädsla var också skälet till att Japanska myndigheter inte ansåg det lämpligt att berätta allt, utan ­i stället ljuga om olyckans dignitet enligt den så kallade Ines-skalan.

Verklighetsanknytningen
kan också ifrågasättas när man nu talar om att få reaktorerna att sluta läcka och vara i ”kallt, avstängt läge” före årsskiftet. Vad betyder det när man inte ens vet hur mycket av bränslet som ligger kvar i den trasiga inneslutningen eller kanske tiotals meter ner i berget?
En tiondel av den reaktorkapacitet som stängts i världen har stängts efter bränslesmältor eller explosioner. Med cirka 500 reaktorer i drift eller under byggande måste denna kvot bli bättre. Reaktorer måste stängas innan de havererar. Frågan är hur man gör för att driva reaktorerna till just innan de havererar.


Tomas Kåberger,
ordförande för stiftelsen Japan renewable energy foundation, arbetar med strategiska frågor inom Chalmers styrkeområde energi. Han var generaldirektör för Energimyndigheten 2008 till 2011.