Historiskt: Nu har världen ett klimatavtal

Ett globalt, bindande klimatavtal har antagits av 195 länder. En historisk händelse som av många kallas för en bra grund för ett hårt arbete som nu måste ta vid.

Hyllningsrop och applåder utbröt i plenisalen på klimatförhandlingarna i Paris när det stod klart att ett globalt, rättsligt bindande klimatavtal hade antagits av 195 nationer under lördagskvällen. När mötets ordförande, Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius, dunkade sin gröna klubba i bordet hade något historiskt hänt. Det här är första gången som så många av världens länder, efter 20 års FN-processer om klimatet, kommer överens om att minska utsläppen.
– En planet, en chans att lyckas och vi gjorde det i Paris. Vi har skapat historia tillsammans. Det är ett övertygelsens avtal. Det är ett avtal om solidaritet med de mest sårbara. Det är ett avtal med en långsiktig vision, för nu måste vi få avtalet att bli en motor för klimatsäker tillväxt (safe growth, reds anm.), säger klimatkonventionens chef Christiana Figueres.

Avtalet är 32 sidor inklusive den icke-bindande beslutsdelen och ska börja gälla år 2020. Det täcker in många områden, som klimatanpassning, finansiering av klimatåtgärder i utvecklingsländer och hur och när ländernas och det kollektiva klimatarbetet ska ses över. En grundbult i avtalet är det som varit osäkert ända mot slutet: skrivningen om att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen väl under två grader och att länderna också ska sträva efter att hålla den under 1,5 grad.
–Nu har startskottet gått för ett kraftigt ökat klimatarbete för alla världens länder. Det svåra arbetet med att minska klimatutsläppen återstår. Sverige ska fortsätta visa ledarskap genom konkreta åtgärder på hemmaplan i bred samverkan med alla samhällsaktörer. Vi ska bli ett världens första fossilfria välfärdsländer och genom det inspirera och driva på andra, säger klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP) i ett uttalande.

EU:s energi- och klimatkommissionär Miguel Arias Cañete lyfte fram det viktiga arbetet som gjorts av High Ambition Coalition men sa också att han saknade det 2050-mål som EU drivit för att få något mer handgripligt att jobba mot. Nu står det istället i avtalet att det ska uppnås en balans mellan de utsläpp som människor orsakar och de sänkor som tar upp koldioxid, ett slags noll-nettoutsläppsmål, under ”andra hälften av århundradet”.
– Men det viktiga är att vi nu för första gången har ett globalt klimatavtal, betonar klimatkommissionären.

The Guardian rapporterar att Cañete pekade på att det här var sista chansen för FN-processen.

Andra viktiga inslag i avtalet är översynen av det samlade klimatarbetet inom ramen för avtalet. Den ska ske första gången år 2023 och sedan vart femte år. Även de nationella åtagandena, som är frivilliga och ligger utanför avtalet, ska ses över med fem års mellanrum. Det här är något som EU drev hårt. När de 180 bidragen slås ihop överskrids nämligen tvågradersmålet med råge.

När det gäller den känsliga frågan om finansiering, som har varit central för G77-länderna och många drabbade ö-nationer har de utlovade 100 miljarder dollarna till utvecklingsländer från 2020 utelämnats i själva avtalet. Skrivningar återfinns istället i den icke-bindande delen, bland annat är ambitionen att ta fram en plan för hur målet ska nås. I avtalet lyfts de rikare ländernas roll i att stötta fattigare länder med anpassning.

Många pekar på att arbetet inte är färdigt med FN-avtalet utan i själva verket börjar nu. Bill McKibben, grundare av klimatrörelsen 350.org säger:
– Det här räddade inte planeten men det kan ha räddat chansen att rädda planeten.

Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, hyllar framgångarna i stort men är också kritisk.
– Det är skamligt att världens rika länder inte redan nu lovar nya pengar för klimatarbetet till de fattiga ländernas klimatomställning efter 2020. För att klara av den höjda ambitionen måste utvecklingsländerna få nya pengar, så att de under mycket kort tid kan ställa om till 100 procent förnybar energi. De rika länderna har redan utnyttjat den största delen av vårt gemensamma utsläppsutrymme, och då är det inte mer än rätt att betala för den skada utsläppen har orsakat.