”Byråkrati bromsar återställning av våtmarker”

Våtmarker är en biotop som fått ökad uppmärksamhet de senaste decennierna tack vare de viktiga ekosystemtjänster de kan bidra med. Våtmarker är bland de mest artrika miljöerna i Sverige och oerhört viktiga för den biologiska mångfalden. Eftersom de kan binda stora mängder koldioxid är de dessutom centrala för Sveriges klimatarbete.

Antalet våtmarker i Sverige har sjunkit dramatiskt de senaste seklerna, främst på grund av dikning och dränering i samband med skogs- och jordbruk. Drygt en miljon hektar av Sveriges skogar växer i dag på dikade torvmarker. Utsläpp från våtmarker som har dikats ut står för 20 procent av Sveriges totala klimatutsläpp – lika mycket som personbilstrafiken.

”Utsläpp från våtmarker som har dikats ut står för 20 procent av Sveriges totala klimatutsläpp – lika mycket som personbilstrafiken.”

Den nya regeringen har budgeterat 200 miljoner per år de kommande tre åren för att markägare ska kunna lägga igen diken, återskapa dammar och upprätta balanserade vattenflöden. Intresset är stort för att bidra med naturvårdande insatser, men för den mark- eller skogsägare som ger sig in i processen med att söka våtmarkstöd väntar något som kan liknas vid en bergsbestigning.

Pengarna fördelas till olika projekt runtom i landet genom Skogsstyrelsens och länsstyrelsernas försorg. Via länsstyrelserna fördelas merparten ut via Lona- och Lova-projekt. En stor nackdel med dessa är att privatpersoner inte kan söka stöd utan det måste ske genom kommunens försorg. Kompetensen och viljan att jobba med våtmarksrestaurering hos kommunerna varierar kraftigt så för en markägare i fel kommun kan det vara svårt att komma vidare även om viljan finns att göra en insats.

Det stöd som Skogsstyrelsen fördelar är det som framför allt skogsägare eller skogsbolag söker. Stödet ger endast en engångsersättning baserat på arealen och tar alltså inte hänsyn till eventuellt produktionsbortfall över tid. Det innebär att det ekonomiska argumentet för att anlägga eller restaurera våtmark riskerar att bli tunt om inte de långsiktiga ekonomiska förlusterna täcks in. 

Ett annat problem för markägare är begränsningar i att kombinera olika stöd för att kunna få full täckning för en våtmarksåtgärd. Detta drabbar ofta större och mer komplexa projekt som ofta har större potential att göra klimatnytta.

”Det ekonomiska argumentet för att anlägga eller restaurera våtmark riskerar att bli tunt om inte de långsiktiga ekonomiska förlusterna täcks in.”

För att mer skogsareal ska kunna återställas till våtmark av Sveriges skogs- och markägare måste regelverken ses över:

1. Lona-stödet bör förenklas så att privata skogsägare och skogsägande organisationer ska kunna söka stödet direkt och slippa ta omvägen via kommunen. Det riskerar annars att bli en avskräckande långbänk med oklar arbetsgång.

2. Skogsstyrelsens ersättningsmodell bör ses över för att bättre täcka in långsiktiga ekonomiska förluster kopplat till avsättning av produktiv skogsmark.

3. Det bör göras enklare att kombinera olika stöd för att finansiera större projekt där exempelvis flera markägare är inblandade. Där kan den största potentiella klimatnyttan finnas. 

När markägare som vill göra en insats inte kommer vidare i krångliga processer, läggs också viktiga åtgärder för våtmarkerna på is. Klimatnyttan går förlorad eller skjuts på framtiden. 

Om regeringen menar allvar med sin ambition att låta våtmarkerna bidra med nytta för klimat och biologisk mångfald behöver tillämpningen förenklas. Om byråkratin är flaskhalsen i klimatomställningen riskerar vi att tappa både fart och engagemang.

Karin Fällman Lillqvist
Hållbarhetschef, Skogssällskapet

Robert Karlsson
Skogs- och viltförvaltare Skogssällskapet