”Dagens samtalsklimat är ett hot mot omställningen”

Omställningen till ett hållbart samhälle är ett exempel på det som i samhällsvetenskaplig forskning kallas stökiga problem ("wicked problems"), problem som saknar ”rätta” lösningar och präglas av komplexitet, osäkerhet och värdekonflikter. Hållbarhetsområdet genomsyras av en mängd olika perspektiv och antaganden – om vad hållbarhet betyder, hur omställningsarbetet bör gå till och vilka förändringar som är önskvärda. Därför behövs dialog mellan människor och grupper med olika uppfattningar för att omställningen ska kunna komma till stånd och betraktas som legitim.

Men i dagens polariserade och känsloladdade politiska klimat har förutsättningarna för dialog försämrats. Skiljelinjen längs GAL-TAN-skalan (mellan gröna/alternativa/libertära och traditionella/auktoritära/nationalistiska värderingar) har skärpts i svensk politik. På miljöområdet minskar viljan till samförstånd: den blocköverskridande energiöverenskommelsen har övergivits, transportmålet ifrågasätts, och röster höjs för att skrota själva miljömålen. Miljöforskare utsätts för hot och tvekar inför att delta i det offentliga samtalet. Befinner vi oss i ett paradigmskifte där det blir allt svårare att samtala konstruktivt och nå gemensamma lösningar i miljöpolitiken?

Befinner vi oss i ett paradigmskifte där det blir allt svårare att samtala konstruktivt?

Det senaste decenniet har samverkansprocesser och medborgardialoger blivit vanliga politiska verktyg för att hantera olika typer av intressemotsättningar, från stadsplanering och gruvbrytning till skogsavverkning och vindkraftsetablering. Allt fler tjänstepersoner, konsulter och kommunikatörer leder dialoger. Det finns höga förväntningar på dessa samtal. De ska öka förståelse och lösa upp konflikter, leda till effektivare förvaltning och bättre implementering. Och därtill stärka själva demokratin.

Det har dock visat sig svårt att förverkliga förväntningarna. I de processer vi har studerat – från naturresursförvaltning till samhällsplanering – cementeras inte sällan positioner i stället för att förflyttas, och meningsskiljaktigheter sopas under mattan eller uttrycks på destruktiva sätt. Många gånger råder oklarhet om vad dialogen ska handla om och bör leda till. Diskrepansen mellan ideal och verklighet har gett upphov till kritik att politiska dialoger är naiva och maktblinda och att de, i stället för bidra till förändring och stärkt demokrati, leder till avpolitisering och falsk konsensus: att de är skendemokratiska.

I de processer vi har studerat cementeras inte sällan positioner i stället för att förflyttas

Trots svårigheterna tror vi att omställningsarbetet behöver mer av goda samtal och meningsfull samverkan. Vår forskning ger en del svar på hur konstruktiva dialoger kan föras, också i dagens polariserade klimat. Inte minst måste syfte och form vara tydligt utformade, och det måste råda klarhet om vad deltagarna kan påverka. Men kanske än viktigare tror vi det är att vi som samhälle utvecklar vår förmåga att föra politiska dialoger.

Dialog handlar om en vilja till upplyst meningsutbyte där perspektiv och argument bryts mot varandra i syfte att nå samsyn eller klargöra skillnader. Deltagarna behöver lyssna på varandra, se saker från meningsmotståndarens sida och i någon mån kunna förändra sin ståndpunkt. Dialogens ideal kan ses som naiva, och dialogprocesser kan förstås inte ensamma driva på omställningsarbetet. Men eftersom omställningen kräver en förändring av samhället på djupet och präglas av betydande meningsmotsättningar och värdekonflikter, är breda politiska samtal ofrånkomliga. Och just på grund av att förutsättningarna tycks ha försämrats så har betydelsen av verklig dialog på hållbarhetsområdet, paradoxalt nog, förmodligen aldrig varit större.

Martin Westin
Robert Österbergh
Forskare, Avdelningen för Miljökommunikation, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU)