Dags för människan att backa undan för att överleva

En pandemi spurtar genom världen. Var det bara ödets tärningskast som fick människan att landa på rutan covid-19? Eller finns det ledtrådar i vårt mardrömsliknande dagsläge, som pekar oss åt rätt håll, så att vi slipper stå här igen, inom kort? Nästa gång, med ännu större förödande resultat för människan.

Två faktorer är iögonfallande, för pandemier som har svept igenom mänskligheten:

Vi klampar in på biologiska balanser i flora- och faunavärlden. Vi hugger ner urskog, förstör andra naturtyper, samt klimatet. Och vi flyttar djur och växter från de ställen de förekommer naturligt, och slänger in dem där de inte hör till. Allt virvlas upp, förflyttas, blandas ihop – levande som dött. 

Biotoper som i tusentals år existerat i jämvikt, river vi upp bara så där. Vi pressar ihop djur, som höns och grisar, i onaturligt stora grupper, på alldeles för små arealer, efter att vi har tagit bort rovdjuren, som annars hade hållit antalet nere. Zoonotiska sjukdomar är en konsekvens av detta ogenomtänkta tryck.

Naturen har inga känslor, den är ett matematiskt mönster, ett räknestycke, som alltid återvänder till någon typ av jämviktstillstånd.

Ingen population av organismer ökar utan gräns. När det blir för många av en art, blir det flera rovdjur att äta dem, eller så dör de av brist på resurser, eller så är det sjukdomar – tills ekvilibrium infinner sig. 

Det finns också djur som sätter ner reproduktionen själva, när de börjar märka konsekvenserna av att vara för många. Det tycker jag är det trevligaste alternativet. En arktisk jordekorre har till exempel fångat den idén.

Smittsamma sjukdomar tar också bäst tag där människor, eller djur, bor som sill i en tunna. Det har vi förstått nu, när experter säger att det viktigaste, för att få covid-19 under kontroll, är att vi tar fysiskt avstånd från varandra.

Några talar om att befolkningstillväxten kommer att jämnas ut vid år 2100. Tryggheten i den idén baseras på förutsättningen att vi kan styra naturen någorlunda hur vi vill, bara vi ser till att skapa mat nog för vår art.

Just nu får vi en försmak på hur tunnelvisionär den idén är. 

Ödmjukhet vid vem vi är här fattas människan. För 500 år sedan insåg vi besviket att jorden inte ligger i centrum för universum. Här kommer en besvikelse till: 

Människan är inte ens centrum av naturen på vår planet. Den nakna apan är bara en av många andra besökare och naturen är vår värd.  

Man talar mycket om att rädda naturen. Visst, det är en topprioritet att rädda den paradisbild av naturen som vi lever i i dag. Att sitta ensamma på en grå sten låter hemskt.

Men naturen räddar sig själv. Vi ska bara välja om vi vill vara med framåt eller ej. Vill vi det är det genom att följa vissa regler och att inte ta mer plats nu. Tvärtom måste vi backa en del. Naturens matematiska balans kommer att infinna sig. Med eller utan oss kör tåget vidare. Covid-19 är bara en liten påminnelse.

Vi är intelligenta nog att veta att vi kan välja mellan om vi vill börja balansera vår art i nummer, beteende och konsumtion, eller om vi vill att naturen ska göra det åt oss. 

Men vi får nog inse att naturen inte har den finkänslighet som intelligens besitter. Den kan råka ta bort många fler av oss nästa gång.

Vi kan välja en säkrare framtid på jorden för oss själva. Jorden helar snabbt. Bara några veckor med mindre trafik har lyft dimmorna över stora delar av världen. Vi kan logga in på en långsiktig framtid nu, med färre smittsjukdoms-tsunamis. 

Lösenordet är balans.

Natasha Illum Berg,
författare, professionell jägare, programledare för SVT-serien ”Mot alla odds”.