Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag20.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

En cirkulär ekonomi – Sverige har goda förutsättningar i juridiken

En viktig pusselbit för en cirkulär ekonomi finns redan i svensk lagstiftning. Återanvändning och återvinning och annan hushållning med material, råvaror och energi finns formulerat i miljöbalken sedan 20 år tillbaka, men når fortfarande allt för sällan domstolarna för prövning, menar Jonas Christensen Dr i miljörätt vid Ekolagen Miljöjuridik AB.

Publicerad: 17 Mars 2020, 09:13

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Mark- och miljödomstolarna skulle kunna vara et viktig verktyg för en mer cirkulär ekonomi, menar Jonas Christensen Dr i miljörätt vid Ekolagen Miljöjuridik AB.

Foto: Johan Nilsson TT


Uttrycket Cirkulär ekonomi ligger på allas läppar. Inom område efter område utreds i frågor som i grunden handlar om resurshushållning. Slamutredningen är en av dessa utredningar. 

Inom livsmedelsområdet har vi under de senaste åren diskuterat hur matsvinnet kan minska, i hemmen, i skolor, i affärer och inom industrin. Det diskuteras hur vi ska minska läckage av dricksvatten i våra rörledningsnät, och inom fiskerinärningen kastar man tillbaka fångad fisk som inte får landas.

Den i mina ögon största nyheten med miljöbalken 1999 var de tydliga reglerna om resurshushållning, som bland annat skulle uppnås genom ett kretsloppstänkande. Grunderna till dessa tankar fanns redan i SOU 1983:56, Naturresursers nyttjande och hävd liksom i den så kallade Kretsloppspropositionen, SOU 1992/93:180. Framför allt den först nämnda är en utmärkt utredning som dock inte ledde till någon lagstiftning om just detta, men som på ett elegant sätt sade ungefär detsamma som man senare sammanfattade i Brundtlandrapporten 1987. Man tog sats i de fysikaliska termodynamiska grundsatserna. Här har vi i Sverige en lång och gedigen tradition att stå på. 

Miljöbalkens målsättning är en hållbar utveckling, hämtad just från Brundtlandrapporten. Begreppet hållbar utveckling kan sammanfattas i att ”Dagens generation ska överlämna jordens resurser till kommande generationer så som man själv fick dem”. Genom 1 kap. 1 § MB är denna målsättning rättsligt bindande, och den är i denna del förtydligad genom formuleringen att Miljöbalken ska tillämpas så att: 

”...återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.” 

Detta innebär att samtliga regler i balken ska tillämpas mot bakgrund av detta krav.

I 2 kap. 5 § MB tydliggörs hushållningskraven. De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. i miljöbalken vänder sig till alla som bedriver sådana verksamheter eller vidtar sådana åtgärder där balken är tillämplig. De allmänna hänsynsreglerna är inte begränsade till miljöfarliga verksamheter eller vattenverksamheter, utan omfattar alla sorters verksamheter och alla sorters aktörer. 

Alla ska följa hushållningsbestämmelsen, och sådana krav ska bland annat ställas vid tillståndsprövningar och anmälningsärenden, men därutöver ska alla andra följa denna bestämmelse. Den borde ofta vara i fokus även vid rena tillsynsärenden.

Sedan jag 1998 skrev min doktorsavhandling om precis dessa frågor (Rätt och Kretslopp, Iustus Förlag 2000) har jag försökt följa med i Mark- och miljööverdomstolens praxis för att se hur ofta denna bestämmelse verkligen är under rättslig prövning. Mina snabba slutsatser är att det inte så sällas diskuteras energihushållning, men vad gäller hushållning med andra naturresurser kan jag med ganska stor säkerhet konstatera att det finns mycket lite rättspraxis, och att den praxis som finns oftast, men ändå väldigt sällan, handlar om huruvida det ska vara okej att ställa krav på urinseparerande toaletter. Ett ganska ofarlig område att ställa krav på.

Naturligtvis är information viktigt, och visst är det bra om man slipper skriva förelägganden, men jag är ändå förvånad över att tillsyns- och tillståndsmyndigheter så otroligt sällan ställer krav med stöd av 2 kap. 5 § MB. Varför är det så?

Jag menar att Sverige, i miljöbalken, har en väldigt bra grund för en naturresurs- och hushållningsreglering, och därmed ett medel i strävan om en cirkulär ekonomi. Miljöbalken, och annan miljörättslig reglering har naturligtvis sina brister, bland annat genom att det inte är möjligt att ifrågasätta syftet med verksamheter. En annan viktig brist, om inte annat så av symboliska skäl, är att det saknas ett enskilt nationellt miljömål som fokuserar resurshushållningen. Men bortsett från detta är den svenska resurshushållningsregleringen bra, men den skulle kunna tillämpas oftare.

Var finns den tillsynsmyndighet som förelägger livsmedelsindustrin, eller varför inte restauranger, att de ska utreda möjligheterna att minska matsvinnet? Vem ställer dessa krav på tillverkningsindustrin eller gruvindustrin att göra det samma? Ofta går resurshushållning hand i hand med att spara pengar, så egentligen borde det finnas en vilja från industrin att diskutera resurshushållning. 

Utöver 2 kap. 5 § MB så har vi en sträng, men mycket sällan tillämpad, hushållningsregel i 10 § lag om allmänna vattentjänster. Inte heller denna bestämmelse får speciell stor uppmärksamhet.

Min poäng är att vi måste börja tillämpa de regler vi har. Jag menar att Sverige har en mycket bra hushållningsreglering, men ibland får jag frågan om regeln är obsolet, dvs den finns men tillämpas inte. Den är naturligtvis inte obsolet, men om ingen tillsynsmyndighet börjar ställa hushållningskrav så kanske den blir obsolet. 

Jonas Christensen
Dr i miljörätt Ekolagen Miljöjuridik AB

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.