Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Ett globalt perspektiv på företagsskatter är en förutsättning för en hållbar värld”

Regeringen har under flera år motarbetat det förslag till offentlig land-för-land-rapportering som beslutades av EU förra året. Genom att agera för att skatt förs in i CSRD skulle regeringen kunna visa att den förstår att företagsskatt är en hållbarhetsfråga, och inte ett renodlat konkurrensmedel för att attrahera kapital till verksamheter som på kort sikt må innebära ekonomisk tillväxt men som på lång sikt inte nödvändigtvis gagnar ett hållbart samhällsbyggande. Det skriver fyra forskare på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Publicerad: 13 juli 2022, 12:13

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Fyra forskare vid ekonomihögskolan, Lunds universitet, vill se svenska initiativ för mer hållbar skatt.

Foto: RapidEye / Getty images


Ämnen i artikeln:

Hållbara AffärerPolitikEkonomiCSRD

Det är svårt att hitta trovärdiga argument för en hållbar samhällsutveckling som innebär ständig ekonomisk tillväxt i traditionell mening. Ändå är det den väg de flesta politiker verkar vilja vandra. På vägen mot en ständig ökning av BNP formuleras politik av regeringar världen över som syftar till att attrahera kapitalinvesteringar, inte sällan på bekostnad av miljöintressen, eller på bekostnad av andra samhällsintressen såsom till exempel arbetstagares villkor och rättigheter.

Att länder har tillåtit och tillåter produktion utan tillräcklig hänsyn till vilka konsekvenser den får för miljön och klimatet kommer tydligt till uttryck i rapporterna från FN:s klimatpanel IPCC. Många länder tillåter också djurhållning som leder till överanvändning av antibiotika, vilket på sikt riskerar framtida generationers hälsa. Det är inte heller ovanligt att länder attraherar kapital genom att tillåta arbetsvillkor som tydligt strider mot internationella konventioner mot barnarbete och slavarbete.

”Regeringar världen över förefaller ha fastnat i prioriteringar av föråldrade tillväxtideal, på bekostnad av framtida generationers miljö och välfärd. Ansvaret för hållbarhetsarbetet faller då på samhällsmedborgarna, framför allt företag och konsumenter.”

Dessa exempel visar hur konkurrensen om kapital, länder emellan, inte sällan går på tvärs mot det globala hållbarhetsarbetet. Regeringar världen över förefaller ha fastnat i prioriteringar av föråldrade tillväxtideal, på bekostnad av framtida generationers miljö och välfärd. Ansvaret för hållbarhetsarbetet faller då på samhällsmedborgarna, framför allt företag och konsumenter. Ett aktuellt exempel är då HM i början av år 2021 valde att bojkotta bomull från kinesiska Xinjiang-provinsen med anledning av svårigheterna att kontrollera efterlevnaden av de krav man ställer på arbetsmiljön. Ett annat exempel är då konsumenter avstår från att köpa animaliska produkter som producerats i strid med sådana förhållanden som krävs för en globalt anpassad och hållbar matproduktion.

För att företag och konsumenter ska kunna bidra till hållbarhetsarbetet där länders regeringar fallerar i sitt ansvarstagande krävs information. Genom hållbarhetsrapportering kan företag visa att de tar större ansvar för FN:s globala mål än vad vissa länder kräver. Att EU i och med kommissionens förslag om ett ändrat direktiv om hållbarhetsrapportering: Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD), väsentligen skärper lagstiftningen kring hållbarhetsrapportering är därför både nödvändigt och välkommet. 

”Utan offentliga investeringar, vilka finansieras av regeringars skatteintäkter, är det inte möjligt att nå framgång i arbetet med FN:s globala mål.”

En viktig hållbarhetsfråga som dock inte regleras i CSRD är företagens skatter. Utan offentliga investeringar, vilka finansieras av regeringars skatteintäkter, är det inte möjligt att nå framgång i arbetet med FN:s globala mål. Detta gäller framför allt i utvecklingsländer där de sociala målen är eftersatta, samtidigt som skattekvoten (skatt / BNP) är väsentligen lägre än i de länder som kommit förhållandevis väl ut i de sociala målen, det vill säga OECD-länderna. Kort sagt, alla länder behöver skatteintäkter i hållbarhetsarbetet, men utvecklingsländerna behöver dem mer än andra länder eftersom deras utmaningar är större. 

Liksom att arbets-, djurskydds- och miljölagstiftning – eller bristen på den – kan användas av länders regeringar för att attrahera kapital kan även skattelagstiftning användas för detta ändamål. Sänkta bolagsskatter och sänkt skatt på kapital och förmögenheter är exempel på skattepolitik för nationell ekonomisk tillväxt. Huruvida sådan politik gynnar den globala tillväxten, eller för all del det nationella och globala hållbarhetsarbetet, förbises dock ofta i den skattepolitiska debatten. OECD har nyligen uppmärksammat problematiken med internationell skattekonkurrens, ofta kallad ”the race to the bottom”, då 136 länder enats om att från och med 2023 tillämpa en global minimiskatt för de största företagen. Initiativet presenteras som en stor framgång, men resulterar enligt beräkningar från bland annat Oxfam i att G7-länder och EU-länder får två tredjedelar av den förväntade skatteökningen, medan de fattigaste länderna endast erhåller en bråkdel av ökningen.

”Det är alltså tveksamt om den globala minimiskatten på 15 procent kan bidra till att utvecklingsländer får bättre möjligheter att inhämta skatteintäkter i syfte att möta de hållbarhetsutmaningar som står för dörren.”

Det är alltså tveksamt om den globala minimiskatten på 15 procent kan bidra till att utvecklingsländer får bättre möjligheter att inhämta skatteintäkter i syfte att möta de hållbarhetsutmaningar som står för dörren. Den förväntade, marginella, ökningen av skatteintäkter är väsentligen lägre än intäktsbortfallet som följer av internationella företags skatteplanering och skatteflykt. Trots intensivt arbete inom G20/OECD och inom EU för att hindra internationell skatteflykt bland storföretag förlorar enligt uppgifter från IMF (2015) utvecklingsländer varje år skatteintäkter motsvarande 1,5 procent av BNP som en följd av multinationella företags skatteplanering. Sammantaget överstiger det, med råge, summan de erhåller i form av bistånd från OECD-länder. 

För ett land med låg skattekvot, till exempel Republiken Kongo, som har en skattekvot på 7,8 procent (Världsbanken, 2018) motsvarar ett skattebortfall på 1,5 procent av BNP att drygt 20 procent av skatteintäkterna försvinner genom skatteflykt. För Sverige hade motsvarade situation inneburit att ungefär 465 miljarder kronor försvunnit år 2021. Den verkliga siffran för Sverige uppskattas till 1 procent av BNP, vilket motsvarar knappt 55 miljarder, eller knappt 2,4 procent av skatteintäkterna.

Siffrorna visar att skatteflykt är ett stort problem, inte minst för utvecklingsländer, och att dessa länder, tillsammans med OECD, har misslyckats med att skapa lagar som innebär att ländernas medborgare i rimlig utsträckning får ta del av det mervärde som produceras där. På så vis omöjliggörs många av de offentliga investeringar som är nödvändiga för att möta de, ofta akuta, hållbarhetsutmaningar som finns i dessa länder.

”Bristen på ansvarstagande, och oförmågan hos regeringar att hindra skatteflykt, är ett stort hot i det globala hållbarhetsarbetet.”

Bristen på ansvarstagande, och oförmågan hos regeringar att hindra skatteflykt, är ett stort hot i det globala hållbarhetsarbetet. Det är viktigt att företag och konsumenter tar ansvar för framtida generationers miljö och välfärd. Men för att kunna axla detta ansvar krävs information om företags skatter. Alltså att företag redovisar vilken skatt de betalar i de länder där de bedriver verksamhet.

Offentlig land-för-landrapportering av skatter är alltså inget annat än en nödlösning, där länders regeringar lägger över ansvaret för att agera mot skatteflyktsproblematiken på företag och konsumenter. Det är därför sorgligt att se att Sveriges regering, med hänvisning till farhågor om minskad ekonomisk tillväxt, under flera år motarbetat det förslag till offentlig land-för-landrapportering som beslutades av EU i slutet av förra året. Som ett land med höga hållbarhetsambitioner borde Sveriges regering i stället agera för ett skarpare direktiv, som även innefattar rapportering av skattepositioner utanför EU. Kanske borde regeringen till och med, i rollen som ordförandeland våren 2023, agera för att skatt förs in i CSRD. På så vis kan regeringen visa att den förstår att företagsskatt är en hållbarhetsfråga, och inte ett renodlat konkurrensmedel för att attrahera kapital till verksamheter som på kort sikt må innebära ekonomisk tillväxt, men som på lång sikt inte nödvändigtvis gagnar ett hållbart samhällsbyggande.

Axel Hilling
Institutionen för handelsrätt, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet

Niklas Sandell
Företagsekonomiska institutionen, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet

Amanda Sonnerfeldt
Företagsekonomiska institutionen, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet

Anders Vilhelmsson
Nationalekonomiska institutionen, Ekonomihögskolan vid Lunds universitet

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.