Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag18.01.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Fem år av Parisavtalet - ingen anledning att fira

Den här veckan firar vi Parisavtalets femte födelsedag. Med anledning av detta ställer vi, ungdomar från Push Sverige, Fridays For Future Sverige och Fältbiologerna frågan hur långt vi egentligen har kommit på vägen mot att lösa klimatkrisen.

Publicerad: 11 December 2020, 07:38

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Övers från vänster: Tove Lönneborg och Leo Rudberg Fältbiologerna, Sophia Axelsson och Alde Fermskog Fridays For Future, samt Chaïm De Mulder och Nadja Najjar Push Sverige.


Den 12:e december 2015, under klimattoppmötet COP21 i Paris, godkände FN:s 195 medlemsstater det avtal som kom att bli känt som Parisavtalet, en historisk milstolpe i klimatpolitiken. Den globala medeltemperaturökningen skulle begränsas till väl under 2°C, helst 1,5°C, över förindustriella nivåer. COP21 gav ett ögonblick av hopp - skulle världen trots allt kunna vända utvecklingen i rätt riktning och stoppa den begynnande massutrotningen?

Vid första ögonkastet kan det verka som att vi är på bättre väg att lyckas i dag än vad vi var för fem år sedan. 2018 antog Sverige en klimatlag, och året därefter röstade EU-parlamentet för den europeiska gröna given, förklarade att de skulle bli klimatneutrala år 2050 och deklarerade klimatnödläge. 

Problemet är att dessa bestämmelser verkar vara svåra att implementera i praktiken. Sveriges egen Miljöminister, Isabella Lövin, har erkänt att handlingsplanen som följde klimatlagen på slutet av 2019 innehåller få färdiga förslag att få ner utsläppen. 

Ett exempel på bristfällig omsättning av lagen till praktik är att det statligt ägda skogsbolaget Sveaskogs exploatering av renbetesmark inte har stoppats än, fast den kommer med allvarliga konsekvenser såväl för miljön och klimatet som för samisk kultur på ett sätt som helt går emot statens ägarpolicy om att statliga bolag ska agera föredömligt.  

På liknande sätt kunde EU-parlamentet i oktober rösta igenom en jordbrukspolitisk reform (CAP) som trots att den står för cirka 35 procent av EU:s budget och kommer att gälla i sju år framöver inte på någon punkt som helst förpliktigar EU:s jordbrukssektor att vara i linje med vare sig Parisavtalet, den gröna given eller någon annan av EU:s klimatpolitiska åtagande. Återigen prioriteras ekonomisk vinst framför Parisavtalet och mänskliga liv.

Nog för att utlysning av klimatnödläge och löften om utsläppsminskningar är viktiga milstolpar, men det handlar om framtidsvisioner, snarare än handling här och nu. Istället för att göra klimatpolitiska åtaganden juridiskt bindande används de som en ursäkt att skjuta problemet till senare. 

EU:s inhemska utsläpp av växthusgaser har visserligen minskat de senaste åren, men takten ligger långt ifrån vad den borde vara, särkilt om man även tar hänsyn till faktumet att Europa har ett historiskt ansvar att gå före i kampen mot klimatkrisen med tanke på att det är vi som orsakade den globala uppvärmningen i första taget. Läget kan sammanfattas med ett välkänt svenskt ordspråk: det krävs mindre snack och mera verkstad. 

Det fina i kråksången är att vi redan vet hur vi ska lösa klimatkrisen. Det är i teorin enkelt: vi måste minska utsläppen av växthusgaser och stoppa exploateringen av det som inte tillhör oss. Det finns en uppsjö av fullt naturliga lösningar, som ökat skydd av skogar, våtmarker och andra ekosystem för att lagra kol och gynna biologisk mångfald, som kan implementeras redan i dag. 

Tekniken för att kunna leva ett gott liv, kunna resa, äta och existera finns redan, och frågar du ursprungsbefolkningar har de suttit på kunskapen i tusentals år. Ändå domineras den svenska skogsmodellen fortfarande av kalhyggen och jordbruket präglas av industriella monokulturer. Koldioxidlagrande alternativ som kontinuitetsskogsbruk, permakultur och återintroducering av försvunna arter har knappt alls börjat tillämpas i Sverige. Det är politiken, och inte vetenskapen, som ligger efter.

Det är i civilsamhället som den största förändringen skett under dessa fem gångna år. Medvetenheten kring klimatkrisen har växt sig stark bland allmänheten, inte minst genom en ny och växande generation av unga aktivister som kämpar för sin egen och sina barns framtid. 

Som del av den globala klimatstrejkrörelsen Fridays For Future har världshistoriens största klimatdemonstrationer ägt rum i över 170 länder, på alla kontinenter. Ungdomsrörelsen har visat gång på gång att den opinion som krävs för att genomföra en klimatomställning finns och att civilsamhället är redo för starkare åtgärder. Det är folket som har stått för den faktiska förändringen, inte våra makthavare.

Den 10-11 december möts det EU:s stats - och regeringschefer i Bryssel, bland annat för att diskutera EU:s hantering av klimatkrisen. De har då möjligheten att göra det som klimatstrejkarna och andra ungdomsrörelser upprepat i åratal: att lyssna till den förenade vetenskapen, ta krisen på allvar och agera därefter. Vi kommer inte att acceptera att de gör oss besvikna ännu en gång.

Alde Fermskog och Sophia Axelsson
Fridays For Future 

Chaïm De Mulder och Nadja Najjar
Push Sverige 

Leo Rudberg och Tove Lönneborg
Fältbiologerna 

 

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.