Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag05.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Giftigt avloppsslam på åkern - en linjär och förskingrande ekonomi

Det borde vara självklart för regeringen att stoppa all utläggning av slam på åkerjorden, och samtidigt sätta fart på den tekniken som förr eller senare ändå behövs för en cirkulär omställning, skriver Magnus Hedenmark, ekotoxikolog, författare och konsult.

Publicerad: 29 April 2020, 13:22

Reningsverkens kraftigt förorenade slam som i sig är ett farligt avfall deponeras på det sista stället man borde lägga det, nämligen åkermarken, skriver ekotoxikolog Magnus Hedenmark.

Foto: Re:profit och Micha Klootwijk Mostphotos


Marknad och beslutsfattare i Sverige missar allt som oftast poängen med en cirkulär ekonomi. Fortfarande driver diverse branschorganisationer önskemål om att reducera den cirkulära ekonomin till en återvinningscirkus. Dagens enorma utbud av miljögifter tillåts och sprids vidare via återvunna produkter och avfall. Det blir på sin höjd en pseudocirkulär ekonomi med besvikna köpare. 

Miljömål som ”giftfri miljö” eller klimatmål tappar också sin mening och trovärdighet. Därmed hålls samhället ändå kvar i en onödig, förskingrande och klimatförstörande linjär ekonomi som skapar stor ohälsa hos befolkningen. 

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Ett färskt exempel är reningsverkens kraftigt förorenade slam som i sig är ett farligt avfall men som deponeras på det sista stället man borde lägga det, nämligen åkermarken. Detta kritiserades kraftigt av mig och flera trovärdiga undertecknare i Aftonbladet den femte mars i år. 

Naturligtvis vore det bästa om det globala utbudet av mat och varor produceras utan miljögifter, men det ligger inte alls i närtid. Därför återstår bara att stoppa spridningen av miljögifterna, innan de hamnar på åkrarna. Det borde räcka som skäl att förbjuda slamspridning. Men, även nyttan kan ifrågasättas. Bönderna får snarare betalt för att ta emot slammet. Visserligen finns exempelvis fosfor i slammet, men det är så hårt bundet att det inte kommer jorden tillgodo. Dagens slamhantering är därför ett allvarligt systemfel som nu både kan och bör rättas till. 

På motsvarande sätt som det planeras för nyinvesteringar av tågförbindelser och annan fossilfri infrastruktur, bör även VA-verken uppgraderas. Hanteringen av slamproblematiken bör i stället styras för att möta miljökraven för ett framtida livskraftigt jordbruk. 

Det handlar om ett jordbruk utan onödiga, dyra och tunga transporter av vattenhaltigt slam till deponier som läcker ut förorenat vatten till åkrarna och naturen, utan spridning av miljögifter, eller de smittförande ämnen och virus som förstås också hamnar i slammet. 

Jordbruket kan hållas fritt från polyakrylamid som riskerar konverteras till det cancerframkallande nervgiftet akrylamid, med skandalen i Hallandsåsen som ett elakt minne. 

Istället kan ett bra avvattnat slam bli biobränsle där fosfor kan utvinnas ur askan och biogas kan utvinnas innan förbränning. Resten av askan hanteras ihop med det farliga avfall som ändå uppstår vid sopförbränning. 

Allt detta kan åtgärdas med investering i kompletterande teknik för reningsverken. I Sverige investeras redan 12 miljarder per år inom VA. En marginell ökning av dessa investeringar kan ge så mycket mer utdelning för pengarna. Allt handlar om i vilket sammanhang vi betraktar investeringsbudgetar. 

Kostnaden för att återvinna fosfor ur slam ter sig förstås dyrt om vi bara relaterar till marknadspriset för mineralgödsel, kostnaden för en miljöriktig slamhantering är hög i stället för att dumpa det på åkerjordar. Skulle investeringen bara ta höjd för den extra mängden biogas som kan utvinnas, så är också prislappen orimligt hög, osv. Betraktar vi bara enskilda problem för sig så blir det alltså dyrt, men med hänsyn till de sammanlagda värden som vissa investeringar ger så kan prislappen te sig ytterst rimlig. 

Merkostnaden skulle, enligt slamutredningen öka VA-avgifterna med 10-20 procent. Det borde anses mer än rimligt. Det gäller bara att satsa på den teknik som levererar bäst på vår tänkta kravbild. En intressant framtida teknik enligt en utvärdering från 2018 av Stockholm Vatten är HTC (våtpyrolys), så varför inte börja där? 

HTC kombinerat med förbränning är den enda tekniken som har positiv energibalans, eliminerar patogener, tar bort tungmetaller och miljögifter ur kretsloppet och som samtidigt möjliggör återvinning av kväve och fosfor. Behandling i direkt anslutning till reningsverket skulle dessutom innebära kostnadsbesparingar av transporter på drygt 1000 kronor per ton. På sikt bör man även komplettera med källsortering av urin och hushållsnära avloppsströmmar. Det värdefulla kvävet kan då fångas upp utan att kontamineras av dag- och industriavlopp. 

Fokus bör nu läggas på de länderna som har kommit längre än Sverige, i stället för att grönmåla med ord som ”cirkulär ekonomi”. Förbud mot slamspridning har införts eller är på väg i Tyskland, Schweiz, och Nederländerna. I delar av Österrike och Belgien är slamspridning förbjuden. Förbuden mot slamspridning kombineras ofta med vissa krav på till exempel återföring av fosfor. 

För Sveriges del kan vi nu dessutom skapa en ännu mer uppdaterad kravbild. Men det krävs att regeringen och lagstiftarna sätter ned foten för att ny teknik ska vara lönsam och komma i gång, annars kommer inget att hända. 

Magnus Hedenmark,
ekotoxikolog, författare och konsult

Dela artikeln:

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.