Klimatsmarta transporter: Fem lärdomar av fokusland Chile

I arbetet med att ställa om till en fossilfri fordonsflotta vet vi inte alltid bäst själva. Därför är föregångslandsmetodiken ett givande och tagande; andra ska lära av Sverige och vi av dem. Så låt oss presenterar fem relevanta lärdomar från vårt besök i Chile:

Klimatomställning kräver social rättvisa. De massiva protesterna i Chile utlöstes av höjda priser för buss och tunnelbana, inte omotiverat efter stora investeringar i fler linjer och omställningen till elbussar. Men acceptansen var låg eller obefintlig, och nu ska Chile i oktober folkomrösta om ny grundlag. Sverige som ska bli världens första fossilfria välfärdsnation har all anledning att följa processen för att säkerställa att vår omställning inte drabbar de mest utsatta. Även EU, som ska bli världens första klimatneutrala region utifrån principen ”leave none behind”, har skäl att granska länder där klimat- och social rättvisa toppar dagordningen.  

Klimatomställning kräver råvaror. Världens största litiumreserver finns i Chiles saltöknar, och litium krävs för batterierna som omställningen till elektromobilitet vilar på. Litiumutvinnarna i Chile har hittills inte mötts av starka eller samordnade krav på hållbarhet, vare sig socialt avseende ursprungsbefolkningar eller miljömässigt avseende vattenförbrukning eller minimerad klimatpåverkan i produktionsledet. Om ledande bil- och batteritillverkare och/eller inköpare ställer krav, kan produktionen av litium bli långt mer hållbar än i dag – ock svensk fordons- och batteriindustri kan gå i bräschen! 

Klimatomställning kräver inte stora subventioner. Chiles omställning till hållbara transporter sker i huvudsak utan direkta ekonomiska subventioner, men med till exempel smart upphandling där klimatnytta får styra. Chiles massiva utrullning av elbussar har skett genom teknikneutrala utsläppskrav, genom att staten tar en del av risken för bussarnas andrahandsvärde och genom att den som väljer gröna bussar får längre koncession på busslinjerna – inte genom t.ex. elbusspremier. Att på detta sätt låta marknaden finna den bästa lösningen ger ökad trygghet för framtiden än om besluten måste bekräftas i varje statsbudget, och är särskilt attraktivt i tider av mer ansträngda statsfinanser. 

Klimatomställningen kräver företags delaktighet, men med måtta. I norra Chile står litiumbolagen för basal service såsom tillgång till vatten och el; bättre än ingenting vilket i många fall hade blivit svaret om staten ensamt skulle ansvara. Men en långsiktigt hållbar utveckling gagnas av tydligare avtal mellan civilbefolkning, företag och stat – det gäller litiumutvinning såväl som etablering av till exempel vindkraftsparker i Sverige.  

Klimatomställning kräver minskad sårbarhet. När de sociala protesterna i Chile bröt ut, bytte många från bil, buss och tunnelbana till cykel för att minska sin sårbarhet och öka sannolikheten att komma fram. I en värld där minskad sårbarhet i högsta grad står på dagordningen, finns här lärdomar om hur vi kan stimulera resilienta och jämlika transportmönster. 

Ingen kan vara ledande på allt. Inför klimatmötet COP25 valde Chile – ett land med begränsade resurser – strategiskt ut några få sektorer där de vill vara ledande och ha något att visa upp för omvärlden. Litiumproduktionen, elbussarna i storstäderna, den snabba utbyggnaden av sol och vind och i viss mån satsning på cykling. På långt fler områden gör landet inget som är värt att nämna ur klimat- och hållbarhetsperspektiv; enbart inom transporter gäller det till exempel järnvägen, biodrivmedel, flygets omställning eller eldrivna personbilar. En sådan tydlig avgränsning tror vi är en framgångsfaktor värd att överväga också i vår kontext.

Anna Lindén,
mobilitetsansvarig 2030-sekretariatet

Mattias Goldmann,
Chief Sustainability Officer, Sweco