Koldioxidutsläppen från avfallsförbränning behöver minska

Nyligen kunde man i Dagens Nyheter läsa om hur utsläppen av koldioxid ökat under flera decennier från svenska avfallsförbränningsanläggningar. Koldioxiden kommer huvudsakligen från den plast som finns i såväl inhemskt som importerat avfall. Det är nu den särklassigt största utsläppskällan från energisektorn i Sverige. Det är problematiskt eftersom utsläppen av koldioxid behöver komma ner till noll för att den globala uppvärmningen ska kunna stoppas. Det gäller alla sektorer i samhället och innebär naturligtvis en utmaning för avfallssektorn.

Med intresse började jag därför läsa debattartikeln ”Därför behöver spelreglerna för energiåtervinningen ändras” av Klas Svensson på Avfall Sverige och Raziyeh Khodayari på Energiföretagen. Nu tänkte jag att man skulle få veta något om hur branschen har tänkt sig att komma ner till nollutsläpp. Men nej, deras huvudbudskap var i stället att de borde befrias från att betala för utsläppsrätter för koldioxid och slippa avfallsförbränningsskatten. Om deras förslag genomfördes så skulle det bli ännu mer lönsamt att elda avfall. Risken är tydlig att utsläppen då skulle fortsätta att öka. 

”Men nej, deras huvudbudskap var i stället att de borde befrias från att betala för utsläppsrätter”

Avfallsbranschen brukar hävda att avfallsförbränning visserligen ger utsläpp av koldioxid, men att det totalt sett ger minskade utsläpp av växthusgaser eftersom man undviker metanutsläpp från deponier. Det är sant för lätt nedbrytbart avfall som till exempel matrester. Men det gäller inte plast som inte ger mer än marginella metanutsläpp. Avfallsbranschens argument håller därför inte. Billig avfallsförbränning gör det också svårare för plaståtervinning att etableras.  

”Billig avfallsförbränning gör det också svårare för plaståtervinning att etableras.”

I sin artikel vill Svensson och Khodayari ge intrycket att förbränningsanläggningarna inte kan tacka nej till plastavfall och minska utsläppen. Men det stämmer inte. Man kan göra massor av saker för att minska utsläppen. För det första kan man öka utsorteringen av plast i avfallet och skicka det till återvinning. För det andra kan man införa koldioxidinfångning och lagring. För det tredje kan man minska importen av plastavfall från andra länder, för att ta några exempel.  

Man kan då fråga sig varför företagen inte inför dessa åtgärder om det nu är möjligt? Svaret tycks vara ganska enkelt och blir tydligt när man studerar de planer som finns på att bygga en ny jätteanläggning i Lövsta i Stockholm. I sin tillståndsansökan resonerar Stockholm Exergi som vill bygga anläggningen om möjligheterna att införa koldioxidinfångning och lagring. Man konstaterar att det är tekniskt möjligt. Men man tänker inte söka tillstånd för det eftersom det inte är lönsamt. Det är helt enkelt för billigt att släppa ut koldioxiden. 

”Men man tänker inte söka tillstånd för det eftersom det inte är lönsamt. Det är helt enkelt för billigt att släppa ut koldioxiden.”

Detta är ett tydligt budskap från avfalls- och energiföretagen. Så länge det är lönsamt att släppa ut koldioxid så tänker man göra det. Man kan minska utsläppen rent tekniskt, men man tänker inte göra det med nuvarande regler. Detta är ett viktigt budskap till politiker. För att utsläppen ska minska så måste det bli dyrare att släppa ut. 

Att ta bort kravet på utsläppsrätter för avfallsanläggningar som Avfall Sverige och Energiföretagen vill vore därmed ett steg i fel riktning. Tvärtom behöver det bli dyrare att släppa ut koldioxid. Ett steg i rätt riktning skulle kunna vara att införa samma koldioxidskatt på utsläpp från förbränning av plast som på andra fossila bränslen. Ett annat steg skulle kunna vara att ge incitament för infångning och lagring av koldioxid från den biologiska delen av avfallet. Båda två i kombination skulle kunna göra att energisektorn radikalt minskar sina utsläpp. Är inte det något som Avfall Sverige och Energiföretagen borde jobba för?

Göran Finnveden
Professor, Institutionen för hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik
Programchef, Mistra Hållbar Konsumtion
KTH