Mer krävs om Corona-omstarten ska sätta fart på klimatomställningen

Coronapandemin är fortfarande den akuta hälsokris som dominerar nyhetsflödet och har politiska ledares uppmärksamhet över hela världen. Samtidigt klarnar det alltmer hur stor klimatutmaningen är. Johan Rockström har förenklat beskrivit Parisavtalet som att världen måste halvera sina utsläpp vart tionde år efter år 2020 för att hålla temperaturökningen under de 1,5 till två grader som bedöms hanterbara.

Detta har av Kevin Andersons grupp i Uppsala översatts till klimatutsläppsbudgetar för Sverige som helhet samt för enskilda regioner och kommuner. Med hänsyn taget till att Sverige är ett rikt land hamnar dessa budgetar på en ännu skapare nivå med krav på utsläppshalvering vart fjärde år. Nu sitter alltså svenska regioner och kommuner med frågan hur de ska kunna hantera denna omställning i samhällsplaneringen – kanske framför allt inom den starkt fossilberoende transportsektorn.

Så hur blev det då med den gröna Coronaomstarten som skulle hjälpa till här och som har krävts från så många håll över hela världen sedan i våras?

Den svenska Regeringens omstartspaket blev på lite över 100 miljarder och består mestadels av engångssatsningar på jobb och välfärd och ett tiotal miljarder reserverade för klimatinvesteringar. Detta är lovvärt men väldigt lite i förhållande till de snabba omställningar som nu behövs på bred front för att kunna undvika de värsta negativa hälsomässiga, samhällsekonomiska och arbetsmarknadsmässiga konsekvenserna av klimatutmaningen framöver.

Enligt en färsk rapport från Climate analytics så har världens samlade insatser för att hantera Coronapandemin nått 15 procent av BNP. Samtidigt är det som bedöms krävas för att klara 1,5-gradersmålet den betydligt mer hanterbara summan av cirka 1,5 procent av BNP per år, vilket för Sverige med dagens BNP på 5 000 miljarder motsvarar ca 75 miljarder per år. Som jämförelse har Sverige haft en genomsnittlig årlig ekonomisk tillväxt på 2 procent sedan 1970.

Här borde vi nog passa på att påminna oss om skillnaden mellan kostnader och intäkter kontra investeringar. En kostnad eller intäkt äger rum ett visst år medan en investering innebär att offra något kortsiktigt för att bygga något som ger större vinst på längre sikt.

Tillfälligt ökade bidrag eller minskade skatter för att gynna enskilda och företag är viktiga och kan ge fördelar på kort sikt men är ändå bara intäktsökningar eller kostnadsminskningar som knappast ändrar den långsiktiga samhällsstrukturen.

Betydligt större utväxling fås däremot av långsiktiga investeringar som bygger om samhället i en hållbar riktning. Hit hör den typ av åtgärder jag efterlyste i våras som att kräva solceller på offentliga byggnader, att bygga om mer energieffektivt, att digitalisera transport och energisystem, att stärka kollektivtrafik, att bygga ut elbilsladdinfrastruktur, etc. En del av detta görs redan i Sverige men jag hävdar att vi behöver skruva upp skalan och takten väsentligt om vi ska ha en chans att hålla de strikta klimatbudgetar vi nu har antagit.

Som jag tidigare har nämnt bygger detta tänk på Jeremy Rifkins författarskap där han i en serie böcker har hjälpt höga beslutsfattare över hela världen, men kanske främst inom EU och Kina, att se de långa globala utvecklingstrenderna och kunna utnyttja dem till sin fördel i en pågående klimat- och hållbarhetsomställning. Tysklands Energi- och Resurswende samt EU:s Green Deal är direkta resultat av detta. Nu pekar också flera studier och den pågående utvecklingen i exempelvis USA på att det faktiskt skapas betydligt fler jobb i utbyggnaden av nya klimatvänliga system än det försvinner när de gamla konkurreras ut.

Utgående från vårt arbete i Sydöstra Sveriges transportsektor har min grupp också redan tidigare kommit fram till att kraftfulla initiala omställningsåtgärder är nödvändiga för att leva upp till Parisavtalet och att de dessutom leder till ett mer attraktivt och kostnadseffektivt framtida samhälle än om satsningarna skulle göras i lugnare takt.

I Blekinge sker det också just nu spännande saker inom transportsektorn. Det arbete med beslutsstöd för snabbomställning till fossilfrihet och hållbarhet som jag skrev om i våras har nu konkretiserats ytterligare.

Vi på BTH startar nu Vägväljarprojektet som tar ett helhetsgrepp på omställningen av en hel regions transportsektor till fossilfrihet och hållbarhet. En förstudie av vad en fabrik kan göra i dag och de kommande åren för att få till helt fossilfria godstransporter kommer att presenteras i november. Efter årsskiftet kommer alla länets offentliga aktörer samt ett ökande antal företag och nätverk med svenska och internationella samarbetspartners kommer sedan medverka för att vi ska kunna hitta de gränsöverskridande samarbeten som nu krävs. Målet är att skapa en regional testbädd vars erfarenheter ska kunna inspirera andra. Vi vill ta in de olika aktörernas behov och bygga ett beslutsstödsverktyg som kan hjälpa dem planera investeringar tillsammans för att lösa den långsiktiga klimatutmaningen på ett sätt som kan hantera oväntade kortsiktiga utmaningar som Coronapandemin.

Vårt budskap till Sveriges politiker, företag och enskilda är alltså glasklart. Vi är på rätt väg men ännu större och årligen återkommande insatser kommer att krävas för att hantera klimatutmaningen. Men gör vi det på ett smart sätt så kommer vi att samtidigt kunna stärka samhällsekonomi, välfärd och arbetsmarknad.

Henrik Ny,
hållbarhetsforskare, Blekinge Tekniska Högskola