Oförsvarligt att regeringen inte använde Stockholm+50 till att höja ambitionerna

Femtio år efter den stora miljökonferensen i Stockholm var blickarna återigen riktade mot Sverige. Förväntningarna var högt ställda inför FN-konferensen i Stockholm den 2–3 juni, denna gång med ett bredare fokus i form av FN:s 17 hållbarhetsmål.

Konferensen ägde rum i en situation där världen står inför ett stort antal sammanvävda hot såsom klimatförändringar, pandemier, storskalig förlust av vitala ekosystem och biologisk mångfald, väpnade konflikter, ökande fattigdom och ojämlikhet. Förhoppningarna var därför höga att konferensen skulle lämna konkreta bidrag till den transformation av både politik och ekonomi som är nödvändig för att undvika återkommande och allt större kriser.

När konferensen är över kan konstateras att förhoppningarna inte infriades. Självklart låg det ett värde i att politiska ledare, forskare, representanter för näringsliv och det civila samhället möttes och samtalade om problem som klimat, miljöförstöring, fattigdom och ojämlikhet. Men om man samlar tusentals deltagare till möte måste målet sättas högre än så. Dessvärre var det enda tydliga resultatet en lista på 10 rekommendationer – utan konkretion av vare sig ”hur” eller ”när”.

”Dessvärre var det enda tydliga resultatet en lista på 10 rekommendationer – utan konkretion av vare sig ”hur” eller ”när”.”

Den svenska regeringen har ett stort ansvar för detta. Visserligen var mandatet relativt sett luddigt i och med att FN beslutat att konferensen inte skulle innehålla en framförhandlad resolution. Varför ambitionsnivån inte lades högre från FN:s sida är svårt att förstå. Men det finns knappast något försvar till varför regeringen inte utnyttjade konferensen som ett instrument för att höja ambitionsnivån när det gäller att tackla de utmaningar världen står inför.

Som jämförelse kan vi ta den brittiska regeringen, värdland för COP 26 i Glasgow i höstas. Britterna hade sett till att ett flertal tunga initiativ såg dagens ljus, parallellt med själva konferensagendan. Dessa initiativ, som spände från skyddet av världens skogar via en reduktion av metanutsläppen till en acceleration av övergången till elektriska fordon, kom att bli det mest synliga resultatet av COP 26. Det enda påtagliga resultatet av Stockholm +50 är alltså en lista med 10 rekommendationer. Inget fel på listan isig. Den innehåller många naturliga prioriteringar, såsom:

- Sätt mänskligt välbefinnande och välstånd för alla i centrum på en frisk planet;

- Anta systemomfattande förändringar i hur vårt ekonomiska system fungerar;

- Anpassa finansiella flöden till hållbarhetsmålen;

- Erkänn jämlikhet mellan generationerna, det vill säga lyssna på de unga.

”Konstateranden som dessa är allmänna och leder knappast till aktiv handling.”

Men konstateranden som dessa är allmänna och leder knappast till aktiv handling. Den enda punkt som har potential att bryta ny mark gäller uppmaningen till förändringar av det ekonomiska systemet. Men utöver förslaget om att utveckla nya indikatorer med fokus på välbefinnande – som alternativ till BNP-tillväxt – är det inte mycket substans i denna rekommendation. Här hade funnits en chans att göra upp med de allvarliga bristerna i den nyliberala ekonomiska modell som dominerat politiken under de senaste 40 åren:

- Nyliberalismen medverkar till att destabilisera ekonomin genom att systematiskt öka klyftorna, det vill säga den förvärrar ojämlikheten.

- Den destabiliserar därtill den fysiska miljön genom att förstöra vitala ekosystem och påskynda klimatförändringen.

- Den är utpräglat kortsiktig och premierar nuet på bekostnad av framtiden.

- Den bygger på en föreställning att vi kan fortsätta att öka den materiella konsumtionen i oändlighet.

Naturligtvis måste materialanvändningen växa väsentligt i låginkomstländer. Det är det enda sättet att bekämpa fattigdom. Men att hävda att den samlade materiella konsumtionen bland hög- och medelinkomsttagare i världen, flertalet i västvärlden, måste fortsätta att växa är ett recept för katastrof. Konferensen var ett gyllene tillfälle att på allvar börja ta itu med utmaningar som dessa. Men av detta blev det intet.

”Konferensen var ett gyllene tillfälle att på allvar börja ta itu med utmaningar som dessa. Men av detta blev det intet.”

Vi lever i en värld där mellan 3 och 4 miljarder människor är fattiga, med en inkomst på max 4 US dollar om dagen. Pandemin förvärrade situationen. Ovanpå detta hotar livsmedelsbrist och hunger i många regioner som en effekt av kriget i Ukraina.

Sverige borde ha förberett marken bland ett antal biståndsgivare för att i samband med konferensen öka hjälpen till de fattigaste länderna – dels i allmänna termer, men också specifikt för att stötta olika klimatåtgärder. Den rika världen lovade redan i Köpenhamn 2009 att senast 2020 årligen bidra med minst 100 miljarder US dollar i klimatbistånd. Det målet har man hittills svikit grovt.

I stället valde regeringen ett par månader före konferensen att skära ned på biståndet med nästan en miljard euro – pengar som i stället ska finansiera flyktingar från Ukraina. Den signal som därmed sändes till låginkomstländerna är starkt negativ. De ukrainska flyktingarna kan självklart finansieras på annat sätt, som till exempel en extra skatt på förmögenheter och höga inkomster.

”Den signal som därmed sändes till låginkomstländerna är starkt negativ.”

Ytterligare ett område där särskilda initiativ borde övervägts gäller behovet att skala upp investeringar i energieffektivitet och förnybar energi. Beräkningar visar att investeringarna i främst sol och vind behöver tre- eller fyrdubblas under åren fram till 2030. Även här kunde Sverige tagit ledningen.

Ett annat område där stora förändringar måste ske är matproduktionen. Den gröna revolutionen på 1960–talet ökade produktionen av livsmedel kraftigt, men till priset av kraftig jorderosion, gifter i miljön och övergödda vattendrag. En transformation måste ske med utgångspunkt i det ”regenerativa jordbruket”. Även här kunde Sverige mobiliserat ett antal länder att ta ledningen för att stimulera ett mera klimatsmart jordbruk.

Ytterligare två områden där nya initiativ hade behövts är dels att stärka kvinnors ställning världen över genom ökad utbildning av unga kvinnor och breddad tillgång till reproduktiv hälsa, dels att kraftigt öka effektiviteten i materialanvändningen, som i dag svarar för en betydande del av koldioxidutsläppen i världen.

För att sammanfatta: Stockholm +50 hade de bästa förutsättningar att bryta ny mark vad gäller ett antal ekologiska och sociala utmaningar inför framtiden. I stället valde den svenska regeringen att ligga lågt. Obegripligt agerande av en regering som brukar hävda att dess mål är att bli den första fossilfria välfärdsnationen i världen!

Anders Wijkman
Hedersordförande, Romklubben