Replik: Sveriges bioenergisystem ger klimatnytta utan fördröjning

Att förneka klimatnyttan av hållbara bioenergisystem är lika ovetenskapligt som att förneka fossila bränslens negativa klimatpåverkan. Vetenskapsförnekande argumentation riskerar att vilseleda opinionen och destabilisera den enorma klimatomställning som är så brådskande. Vi behöver bygga ut hållbara bioenergisystem, inte förneka deras existens. 

Restprodukter från svensk skog och skogsindustri ska behandlas som fossila bränslen, menar Frank och Prytz i sitt debattinlägg. De ställer sig därmed på behörigt avstånd från den breda vetenskapliga konsensus som råder kring nyttan med bioenergisystem likt det svenska. Flera delar i deras resonemang haltar och leder till en rad felslut som strider mot vedertagna och evidensbaserade fakta.

Det verkliga systemperspektivet saknas, menar jag. Frank och Prytz utgår med största sannolikhet från att ett bioenergisystem utgörs av ett enskilt träd, möjligen ett avgränsat skogsparti. Detta träd eller skogsparti, menar de, har bara två vägar att gå. Antingen väntar avverkning och omedelbar omvandling till bioenergi, eller så gäller fortsatt tillväxt i all oändlighet, helt utan störningar. 

”Frank och Prytz utgår med största sannolikhet från att ett bioenergisystem utgörs av ett enskilt träd”

Utifrån detta felaktiga grundantagande räknar Frank och Prytz sedan ut att klimatnyttan med att ersätta fossilt med förnybart helt realiseras först när ett nytt träd växt upp i det avverkade trädets ställe, alltså efter 50-100 år. 

Låt oss vidga systemperspektivet något, för att uträkningen ska hamna närmare verkligheten.

Avverkningstakten drivs nämligen av helt andra krafter än efterfrågan på just bioenergi. Bioenergi är en restprodukt med ett, i sammanhanget, lågt ekonomiskt värde. 

Helt enligt marknadsekonomins logik är det därför efterfrågan på mer högvärdiga, förnybara produkter - baserade på trä eller papper/kartong - som styr avverkningstakten. En del av tillväxten tas ut ur skogen varje år, men beståndet och volymen i vår svenska skog ökar. Den har faktiskt fördubblats de senaste 100 åren, tack vare hållbart skogsbruk. Faktum är alltså att vi har en nettoinbindning av kol i den svenska skogen, parallellt med avverkningen av råvara till skogsindustrins produkter. De biogena utsläppen och upptagen bokförs idag tydligt under markanvändningssektorn enligt internationella regelverk. 

Detta system är koldioxidneutralt och utan så kallad ”kolskuld”, alltså ger skogsbaserade produkter full klimatnytta så fort de ersätter ett fossilt alternativ. 

Felslut nummer två i Frank och Prytz argumentation bygger på antagandet att träden avverkas för att bli bioenergi. Men bioenergi utgörs av det spill som uppstår i produktionskedjan när mer högvärdiga förnybara produkter produceras. Att avstå bioenergiproduktion av skoglig råvara, skulle innebära att restprodukter och avfall inte skulle tas om hand, vilket är en dålig idé för klimatet, menar jag. Lämnar vi stora mängder restprodukter och avfall att förmultna till koldioxid, samtidigt som vi fortsätter använda stora mängder fossilt, får vi ju dubbla växthusgasutsläpp.

Frank och Prytz menar att, eftersom både biogena och fossila utsläpp ska räknas in i uppfyllnaden av klimatmålet, så ska de per automatik likställas och likabehandlas. Det är ett resonemang som saknar grund i verklighet eller vetenskap. Nettoutsläppen kan ju de facto minskas genom att biogena utsläpp ersätter fossila, detta så länge upptaget i skogen bibehålls eller ökas. Det är därför inte rimligt att frikoppla biogena utsläpp från nettoinlagringen av kol i skogssystemet och från den klimatnytta som uppstår när fossila produkter ersätts.

Sverige har tydligt visat att det går att minska nettoutsläppen genom att ersätta fossilt med bioråvara i stor skala, med bibehållen kolinbindning i skogen. För att skynda på klimatomställningen måste mer, inte mindre, av skogens potential tas tillvara. Vi behöver bygga ut hållbara bioenergisystem, inte förneka deras existens. Bioenergibaserade lösningar kan ge direkt klimatnytta där andra förnybara alternativ saknas inom industri, transporter och energisystem. Endast genom att bortse från denna grundläggande logik kan man nå samma slutsats som Frank och Prytz.

Mårten Larsson
Sakkunnig bioenergi, Skogsindustrierna