”Så kan nya regeringen bryta den katastrofala utvecklingen för fisket”

I dag är några av de viktigaste arterna i Östersjön, som torsk och sill, utfiskade eller på god väg att blir utfiskade. Överfisket är inte nytt, utan har pågått i årtionden utan att Sverige har stoppat den negativa utvecklingen för både miljö och ekonomi. Av någon anledning skiljs fiskefrågorna från de övriga havsfrågorna och sorteras under näringsdepartementet i stället för miljödepartementet. Nu har den nya regeringen möjlighet att flytta ansvaret för fisket dit det egentligen hör hemma.

De senaste decenniernas överfiske har lett till att kustfisket närapå försvunnit samtidigt som miljöeffekterna för ekosystemen riskerar att bli oåterkalleliga. Bland förlorarna syns det småskaliga och medelstora kustnära fisket, sportfiskare, skärgårdsbor som fiskar för husbehov och alla som vill vistas i en skärgård med god vattenkvalitet. Vinnarna är en handfull industriella foderfiskare. 

Utvecklingen skulle ha kunnat förhindrats genom en annan politisk inställning till fiskeresursen. I stället för att arbeta långsiktigt för att upprätthålla beståndsstrukturer och storlekar har fokus legat på att maximera lönsamheten i den del av fiskeflottan som har de största plånböckerna. Det har, som vi sett, knappast varit ett framgångsrecept för vare sig beståndens bevarande eller Östersjöns miljö.

”I stället för att arbeta långsiktigt för att upprätthålla beståndsstrukturer och storlekar har fokus legat på att maximera lönsamheten i den del av fiskeflottan som har de största plånböckerna”

Trots den dystra utvecklingen hävdade den förre landsbygdsministern Sven-Erik Bucht att fiskekvoterna ”gynnar vår fiskenäring, våra kustsamhällen och förser både oss och framtida generationer med hälsosamma livsmedel.” Liknande uppfattningar finns att läsa om i Jordbruksverkets och Havs- och vattenmyndighetens (Hav) gemensamma vision 2020 för svenskt yrkesfiske. 

Uppfattningar och rapporter återspeglar inte alltid verkligheten, och det gäller särskilt fisket i Östersjön. Facit är en katastrof. Ett talande exempel är hur fisket utvecklats på Gotland. I början på 1990 talet fanns runt 270 aktiva fiskare på ön. Det fanns ett antal mottag och mindre beredningsindustrier. Lokalt fångad fisk såldes både till restauranger och via matvaruaffärer till privatpersoner. Allt detta är borta. Kvar finns några enstaka kustfiskare som kämpar med överlevnaden. Sammantaget kan över 1000 arbetstillfällen ha gått förlorade bara på Gotland, och bara i denna sektor. 

Resultaten av politik och förvaltning är att det i dag är cirka 20 båtar som fiskar 95 procent av den svenska fångsten i Östersjön, där nästan allt går till foder åt laxar och minkar i stället för till livsmedel. 

”Nästan allt går till foder åt laxar och minkar i stället för till livsmedel. ”

Inom Näringsdepartementet lyser däremot analyser av överfiskets långsiktiga socioekonomiska och miljömässiga effekter med sin frånvaro. Ett exempel är senaste faktapromemorian inför kommande års kvotförhandlingar, där fiskbeståndens situation och Sveriges position ska förklaras. Faktabladet fokuserar helt på effekterna för näringen, men lyfter bara utvalda exempel som förespråkar fortsatt överfiske och undviker att nämna hur industritrålningen gjort att kustfisket i hela landet går på knäna. 

I promemorian står det att minskade kvoter på västlig sill och torsk kommer att leda till ”stora negativa konsekvenser för svenska fiskenäringar” och att Sverige därför motsätter sig kommissionens grundförslag för kvoter, utan att specificera hur många som berörs eller vad det innebär ekonomiskt. 

Vidare nämner inte Näringsdepartementet hur Havs- och vattenmyndigheten under året lyft vikten av att minska fisket på sill, och hur SLU Aqua visat att fisketrycket måste minska med 70-80 procent(!) i Bottniska viken. Det skulle innebära ett fisketryck i området på 20 000 –30 000 ton, i stället för kommissionens förslag på 80 000 ton. Här verkar dock Sverige vara nöjt med kommissionens förslag, trots att det är en vetenskapligt bevisad dödsstöt för kustfisket från Gävle upp längs hela svenska kusten.

”Här verkar dock Sverige vara nöjt med kommissionens förslag, trots att det är en vetenskapligt bevisad dödsstöt för kustfisket”

I Sverige ansvarar redan Havs- och vattenmyndigheten för havsmiljöarbetet, och miljömålen följs upp av Naturvårdsverket. Båda myndigheterna sorterar under Miljödepartementet. Det vore därmed helt naturligt att samla havsfrågorna under samma departement, i stället för att separera fisket. I den årliga utvärderingen av Sveriges nationella miljömål konstaterar Naturvårdsverket att samtliga län rapporterar kraftig, negativ påverkan på fiskbestånden som påverkar såväl fritids- som yrkesfisket negativt. Det är bråttom att bryta trenden nu.

Fisken i Östersjön är del av ett komplext och känsligt ekosystem. Tar vi bort en viktig art kan de få återverkningar på hela ekosystemet. Förlust av torsk kan bidra till ökad effekt av övergödning, förlusten av sill – som är havets födobas – skulle få stora konsekvenser för hela ekosystemet inklusive däggdjur och fåglar som livnär sig på dessa fiskar. Det har uppenbarligen inte varit en bra lösning att låta Näringsdepartementet styra en fråga som man vill kalla näring, men som i dag utgörs av cirka 800 arbetstillfällen, omsätter cirka 1 miljard kronor och kostar skattebetalarna över 600 miljoner kronor årligen i direkta och indirekta subventioner. Tiden för förändring är nu, och den nya regeringen kan få det att hända. 

Konrad Stralka
Verkställande ledamot, BalticWaters2030

Beatrice Rindevall
Omvärldsanalytiker, BalticWaters2030