”Så kan vi stoppa fågeldöden och förhindra nästa pandemi”

Runt om i Sverige har åsynen av döda vildfåglar blivit allt vanligare. Orsaken har stått att finna i ett svårartat fågelinfluensautbrott som drabbat fåglarna. Den förödande varianten av fågelinfluensa, av typen H5N1, är enligt smittskyddslagen en allmänfarlig sjukdom, och misstänkta fall ska anmälas till smittskyddsläkare, och smittspåras. 

Innan H5N1 upptäcktes, antogs det att fågelinfluensa var oförmöget att sprida sig utanför fågelindustrin. Utbrotten i fågelfabrikerna var svåra, men enkla att hantera med hjälp av förebyggande åtgärder, isolering av flockar, och masslakt. Någon risk för spridning till vilda fåglar, däggdjur, och däggdjuret människan existerade inte.

Detta förändrades 1996. Bland gäss i den kinesiska fågelindustrin identifierades då H5N1. Viruset uppmärksammades internationellt året därpå, då det drabbade 18 människor i Hongkong, varav sex avled. Det fanns de som fruktade att en pandemi stundade, men H5N1 blev aldrig en sjukdom som spreds mellan människor. Däremot nådde varianten djurfabriker i Afrika och Europa, och 2002 kunde det konstateras: Det högpatogena viruset H5N1 hade fått fäste också bland vilda fåglar.

De senaste åren har läget förvärrats. På flera olika håll är nu fågelinfluensa  – som tidigare dök upp om vintern, men inte varje vinter – ett närmast kroniskt tillstånd bland tama och vilda fågelbestånd. Tusentals utbrott har resulterat i hundratusentals dödsfall, och då bör det hållas i åtanke att endast en bråkdel rapporteras. 

Världens vilda djur är redan svårt ansatta, och mycket smittsamma former av fågelinfluensa innebär ytterligare ett hot mot livets mångfald – ett hot som har sitt ursprung i mänsklig hantering av de så kallade produktionsdjuren.

”Världens vilda djur är redan svårt ansatta, och mycket smittsamma former av fågelinfluensa innebär ytterligare ett hot mot livets mångfald – ett hot som har sitt ursprung i mänsklig hantering av de så kallade produktionsdjuren.”

Att H5N1 uppstod i djurindustrin är lätt att förklara: Den storskaliga djurindustrin utgör en perfekt grogrund för virus. I djurfabriker vistas stora mängder djur på trånga utrymmen, och det rör sig gärna om en enda art med låg genetisk mångfald. Detta är av betydelse då biologisk mångfald kan ha en skyddande effekt mot överföring av smittoämnen mellan värddjur. Ju rikare djursamhällen är, desto mindre är risken för patogenöverföring.

Eftersom djurfabrikerna tenderar att vara smittkällor, är det vanligt att de som arbetar på djurfabriker bär på fler sjukdomar än folk som inte arbetar i denna miljö, och djurfabriker har av denna anledning varit flera sjukdomsutbrotts ursprung.

Ytterst drabbar dock dessa utbrott vilda djur värre än de drabbar människan. För de vilda djuren lever i det fria, och får luft, mat, och vatten från ofiltrerade källor. 

Genom att förstöra och utarma ekosystem utsätter människan allt liv för större faror, och ökar risken för allvarliga sjukdomsutbrott. Det bästa sättet att förhindra nästa pandemi är att behandla såväl vilda som tama djur bättre.

”Det bästa sättet att förhindra nästa pandemi är att behandla såväl vilda som tama djur bättre.”

Förslagsvis bör produktionsdjuren få mer utrymme där de är mindre stressade, och de bör vaccineras när det finns goda alternativ. Den miljö djuren lever i bör präglas av biologisk mångfald, vilket minskar risken för sjukdomsutbrott. Det är dags att, för allt livs skull, bidra till en högre djurvälfärd som leder till att antalet sjukdomsutbrott i djurfabrikerna och därmed världen minskar.

Världens vilda fauna kan också stärkas. Bevarande och restaurerande av världens våtmarker bör prioriteras, så att de arter som använder dessa – inte minst hundratals miljoner flyttfåglar – kan sprida ut sig då de samlas, vilket minskar smittspridning. Det går också att allmänt sett se till att de vilda djuren har tillgång till så intakta livsmiljöer som möjligt, vilket minskar stress, och förstärker olika arters motståndskraft och allmänna hälsa.

Alla arter på jorden är på synliga och osynliga vägar sammanlänkade, och beroende av varandra. Människan bör därför verka för en välmående natur, vilket är detsamma som en natur präglad av homeostas, det vill säga mekanismer som i samspel skapar balans.

När människan bidrar till att stärka naturens hälsa, värnar hon inte bara fåglarnas utan allas hälsa – också sin egen.

Emil Siekkinen
Frilansskribent, Lund