Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Samhällsvetarna måste vässa forskningen om vad som krävs för en kraftfull och legitim klimatpolitik

Publicerad: 24 november 2021, 09:22

Björn Hassler, professor i miljövetenskap vid Södertörns högskola, tycker att samhällsvetenskapen måste förbättras för att verkligen bidra till klimatpolitiken.

Ekonomerna har levererat. Vi övriga samhällsvetenskapliga klimat- och hållbarhetsforskare behöver steppa upp, skriver Björn Hassler, professor i miljövetenskap vid Södertörns högskola.


Ämnen i artikeln:

KlimatpolitikForskning

Bland många fågelarter har man observerat att enstaka fåglar i en flock kan ta på sig rollen som ”visselblåsare” och varna för annalkande faror. Detta visselblåsande gynnar uppenbarligen flocken, men varför utsätter sig fågeln ”frivilligt” för risken att bli tagen av höken? Kanske skapar risken den utsätter sig för bättre möjligheter att klättra uppåt i den sociala hierarkin, kanske finns det andra förklaringar. Oavsett vilket finns det liknande beteenden bland människor. Skillnaden verkar dock vara att medan fågelflocken har enstaka visselblåsare som leder till adekvat kollektiv handling, kännetecknas nuvarande klimatarbete av i stora delar av en kakafoni av visselblåsande, svårkontrollerade åtaganden (senast Cop26), och tämligen osystematiskt och ineffektivt agerande.

Visselblåsaren behövs för att skapa uppmärksamhet och få upp klimatfrågan på den politiska agendan. Men det räcker inte. Vi behöver också hitta fungerande former för samarbete och politiska lösningar. Då krävs det en hög grad av politisk legitimitet för att enskilda personer ska våga lita på att inte bara jag, utan också andra, bidrar till det gemensamma bästa. Här skulle den samhällsvetenskapliga forskningen kunna bidra på ett mycket bättre sätt än vad som sker nu.

”Här skulle den samhällsvetenskapliga forskningen kunna bidra på ett mycket bättre sätt än vad som sker nu.”

Samhällsvetenskapens kanske viktigaste uppdrag är att analysera konsekvenser av föreslagna eller genomförda strategier för att minska koldioxidutsläpp. Inte att enbart repetera allvaret i situationen. De upprepade kraven på att mer pengar avsätts för klimatarbetet blir tämligen meningslösa, när evidensbaserad forskning om vilka metoder som faktiskt fungerar närmast lyser med sin frånvaro. Förment vetenskapliga visioner om klokare politiker och medborgare förblir i bästa fall tröttsamma och meningslösa svärmerier, som riskerar att utvecklas i riktning mot rop efter starka ledare när demokratin inte verkar fungera.

Här är några områden där det skulle kunna bli bättre:

1. Forska mer om vad medborgare, konsumenter, företag, myndigheter och organisationer faktiskt gör, och mindre på vad man säger. Intervjuer och enkäter har sitt värde, men handling säger mer än ord. Inte minst när det handlar om klimat och hållbarhet.

2. Kartlägg och analysera inte bara hur exempelvis koldioxidskatter, klimatkliv och andra satsningar påverkar faktiska utsläpp, utan väl så viktigt hur vinster och kostnader fördelas. För en långsiktig hållbarhet krävs en betydande och bred legitimitet för de åtgärder som genomförs.

3. Lägg ned det mesta av den aktivistforskning som fokuserar på enskilda individers insatser (och övertyga finansiärer om det kloka i denna förändring). Det är inte realistiskt att tro att idealister någonsin ska bli tillräckligt många för att få det genomslag som krävs. Som det ser ut i dag är ”feel good-forskning” – som mest går ut på att enskilda ska må bättre av att ha gjort en personlig insats – ofta ett hot mot mer kraftfulla, politiska insatser.

4. Kommunicera resultaten av ovan nämnda insatser bättre med omgivande samhälle, i syfte att vässa utformningen av specifika policyinstrument. Allt för mycket forskarkraft läggs i dag på arbetskrävande samverkan i relation till det forskare är bäst på: att producera kunskap. 

Det är farligt att tro att i grunden sociala problem – i synnerhet globala ödesfrågor som klimatet – löser sig ”bara alla gör sitt”. Först den dag när fler aktivistforskare intresserar sig mer för gemensamma och effektiva (politiska) åtgärder än att formulera allt mer skruvade framtidsdystopier kan vi hoppas på riktiga förändringar. EU:s koldioxidavgifter är förmodligen de mest effektiva åtgärder som hittills genomförts. Ekonomerna har levererat. Vi övriga samhällsvetenskapliga klimat- och hållbarhetsforskare behöver steppa upp, och bidra bättre med saklig analys av vilka metoder som fungerar, och hur vi når en tillräcklig legitimitet bland medborgare och samhällsaktörer för att det ska gå att genomföra dem.   

Björn Hassler
Professor i miljövetenskap, Södertörns högskola

Ämnen i artikeln:

KlimatpolitikForskning

Dela artikeln:


Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.