”Självcensur om befolkningstillväxtens betydelse för klimatet”

I Svt:s Aktuellt belystes på ett förtjänstfullt sätt befolkningsökningens betydelse för möjligheterna att minska utsläppen av växthusgaser i världen. Att de ansträngningar som görs för klimatet kan omintetgöras av en ökande befolkning, med rättmätiga krav på en rimlig levnadsstandard.

Av Aktuellt fick vi veta att forskarna i klimatpanelen IPCC hade skrivit i sin vetenskapliga rapport att befolkningsökningen är ett av de största hoten mot möjligheten att rädda klimatet. Vidare berättades i inslaget att detta betydelsefulla faktum hade strukits i den politiska rapporten. IPCC:s rapporter består av en genomgång av tusentals forskarrapporter men vad som sedan hamnar i sammanställningen beror på utfallet av en politisk process där länderna delvis på politisk grund fattar beslut om vad som slutligen ska inkluderas.

Man frågar sig vad mer som är tillrättalagt i den politiska rapporten, som är den enda som nästan alla läser och refererar till.

För det första sätter händelsen ljuset på hur viktigt det är med välfungerande medier inom public service. I torsdags fungerade det utmärkt, så som det alltid borde.

För det andra visar händelsen på ett problem, den att frågan kommer upp först nu från forskarsamhället i sammanhanget IPCC. Vi är många som har sett problemet i årtionden.

Likadant var det med kärnkraftens betydelse för att minska klimatpåverkan. Det har också varit uppenbart i årtionden, men frågan debuterade i IPCC:s rapport först för ett par år sedan. Nu pratas det om att kärnkraften inte kan bidra så mycket till att minska klimatutsläppen under den viktiga närmaste tiden, eftersom det tar lång tid att bygga nya reaktorer. Ja, just därför skulle ju frågan ha funnits på bordet från dag ett. Men den var känslig och fick inte plats. Vi har även frågan om IPCC:s olika scenarier där media och miljörörelsen tenderar att lyfta upp de mest osannolika och radikala scenarierna. Först i fotnoterna till IPCC:s rapporter kan man utläsa att det mest sannolika enligt forskarna är ett scenario som pekar på omkring 2,5 graders uppvärmning till år 2100, att jämföra med det mest publicerade scenariot som pekat mot en temperaturökning med över fyra grader.

Miljöns största problem är den självcensur som följer i det dåliga diskussionsklimatets spår. Det gäller såväl mediaaktörer och politiker som vetenskapsmän. Problemets rot skymtade också i Aktuellts inslag, som försökte kortsluta sakfrågeresonemang genom moralresonemang – följt av de ack så vanliga fördömandena av den som är ”omoralisk” nog att ha en motsatt åsikt.

Miljöns största problem är den självcensur som följer i det dåliga diskussionsklimatets spår. Det gäller såväl mediaaktörer och politiker som vetenskapsmän.

Lösningen är att fostra en frimodig debatt med tolerans för meningsmotståndare och minoritetsåsikter. Ni vet den vi länge inte hade om invandringens problem och inte heller om kriminalpolitiken. Helt enkelt så nära som möjligt det goda vetenskapliga samtalet, där huvudfokus ligger på att lösa problemen. Där har vi politiker ett beting att göra, men också svensk media och faktiskt även forskarsamhället.

Vi måste alltså sluta ha en endimensionell syn på forskarsamhället. Det består av grupper av människor – och människor är känsliga för påverkan på olika sätt. Den vetenskapliga metoden har mycket starka, inbyggda strukturer för att hålla subjektivitet i schack. Därför kan man, om man vet hur man gör, tryggt läsa vetenskapligt granskade artiklar. Däremot ska man känna till de begränsningar som alltid finns när människor agerar i en grupp och i ett sammanhang. Vi vet av egen erfarenhet.

Martin Kinnunen
Riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson (SD)

Staffan Eklöf
Riksdagsledamot, ledamot i Miljö- och jordbruksutskottet (SD)

Läs också:
Replik: Missvisande om IPCC och kunskapsläget