Ta del av allt innehåll på Aktuell Hållbarhet
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Små skogsägare har svårt att klara artskyddet


Att stora företag med en uppbyggd organisationsstruktur kan anställa personal för att klara kraven som artskyddsförordningen ställer är en sak. Men hur ska jag, som liten familjeföretagare, klara det, undrar Mikaela Johnsson, skogsägare i Småland och ledamot i LRF:s riksförbundsstyrelse.

Publicerad: 27 april 2022, 10:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Mikaela Johnsson, skogsägare i Småland och ledamot i LRF:s riksförbundsstyrelse, ser att små skogsägare har svårt att klara artskyddet.

Foto: Pressbild


Min skog har ägts av min familj över generationer. Vi bor och verkar på orten, vi är aktiva i skogen och i vårt skogsbruk. Vi går i skogen och väljer ut vilka träd som ska sparas för naturvård innan en avverkning, vi väljer vilka träd som ska planteras eller självföryngras. Vi är barn av vår tid och arbetar mer naturvårdande än föregående generation genom mer död ved, mer mångfald av träd och växter, visar större hänsyn och anpassar skogen inför en kommande klimatförändring. 

Jag är en av drygt 300 000 stolta familjeskogsbrukare i Sverige som alla bidrar till att vi fortsatt är den framgångsrika skogsnation som vi är. 

När jag följer dagens skogsdebatt får jag en känsla av att det är just företag som mitt som är målbilden. Det relativt lilla, nära och personliga företaget som ska tillgodose behovet av skogsråvara på ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt. Där naturvård inte kan bedrivas i ett stort område frånskilt från produktionen. 

Men när jag följer debatten om artskyddsförordningen ser jag hur det haglar förslag om ökad reglering, strängare krav och mer långtgående lagar för att skapa mer av det jag redan gör och för att få mig att göra ännu mer. 

Det blir kontraproduktivt. Att stora företag med en uppbyggd organisationsstruktur kan anställa personal för att klara kraven som artskyddsförordningen kräver är en sak. Men hur ska jag, som liten familjeföretagare, klara det? 

”Att stora företag med en uppbyggd organisationsstruktur kan anställa personal för att klara kraven som artskyddsförordningen ställer är en sak. Men hur ska jag, som liten familjeföretagare, klara det?”

Mina högskolepoäng i marklära, skogskunskap och biologi står sig slätt när fågelindivider ska räknas och könsbestämmas inför en avverkning och gedigna ekologiska utvärderingar av min fastighet ska upprättas och upprätthållas.

Mina små ekonomiska muskler klarar inte av att bekosta de advokater eller experter som krävs för att driva utdragna domstolsprocesser mot staten för att ge mig möjlighet att överhuvudtaget få lov att bedriva skogsbruk. Eller för att få ersättning när jag inte längre får bruka min mark. 

Synsättet gynnar större företag medan vi små skogsägare tynar bort. Men visst, det finns ju ingen lag eller självändamål att vi små skogsägare ska finnas. Skogsråvara för hållbar användning på både lång och kort sikt kommer samhället alltid behöva vilket innebär att marknaden kommer se till att den finns. Men vill vi ha kvar familjeskogsbruket måste vi värna det. 

Som småföretagare skall man icke frukta. Nya marknader är på intåg – försäljning av biologisk mångfald, klimatkompensationer och kolinlagring. En extensivt brukad skogsråvara ska säljas för stora pengar till för mig i dag okända kunder och förädlas genom okända led.

Jag tror på en del av den här marknaden men har svårt att se att den i dag kan bli en verklig affärsidé för mig och mitt företag. Den som vill köpa kolkrediter kan välja att göra det av ett stort bolag med mycket skog och anställda som endast arbetar med just det här affärsbenet. Frågan är vem som vill göra affär med mig och mina kollegor – vem vill ha tusen kunder med tusen skogsbruksplaner, tusen olika affärskontrakt och tusen uppföljningskontroller om man i stället kan välja att enbart ha en.

Om det är familjeskogsbruket man vill värna så måste man se till dess förutsättningar och möjligheter. I dagens debatt känner jag mig upphöjd i teorin men totalt bortglömd i praktiken. Ingen tar hänsyn till den mindre skogsägaren. 

Mikaela Johnsson
Ledamot i LRF:s riksförbundsstyrelse, skogsägare i Småland 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.