Det som mäts blir gjort – kanske

Det som mäts blir gjort, brukar det heta. Den vetenskapliga evidensen för det påståendet är sannolikt svag. En del har också invändningar mot att uttrycket alltid antas medföra något positivt. Företag och organisationer har genom historien generellt visat sig ha haft ytterst dålig koll på vad som bör mätas. Om man mäter fel grejer så spelar det inte så stor roll om man sedan gör det man mäter. Mätandet kan i värsta fall till och med vara skadligt. 

Själv tror jag ändå att det ligger ett litet korn av sanning i den gamla managementklyschan, vilket jag också skrivit om här tidigare. Och om det faktiskt är så att i varje fall något av det som mäts blir gjort, så visar veckans nyhetsflöde på Aktuell Hållbarhet ett antal oroväckande tendenser. 

En oroväckande nyhet är att företag verkar ha svårt att mäta sina klimat- och hållbarhetsrisker. Den stora undersökning av svenska börsbolag som Aktuell Hållbarhet årligen gör tillsammans med Dagens industri och ekonomihögskolan vid Lunds universitet visar till exempel att företagen inte kommit särskilt långt med att mäta och göra riskanalyser kring klimat, skattefrågor, vattenproblematik eller hur företagen påverkar de globala målen för hållbar utveckling negativt. 

En annan oroväckande nyhet är att svenska företag inte mäter etnisk mångfald. Många företag mäter och redovisar i dag data om fördelning av kön och ålder hos anställda och chefer. Men Aktuell Hållbarhets kartläggning visar att bara ett litet fåtal bolag mäter och redovisar data om etnisk mångfald. I varje fall är uppgifter om diskrimineringsgrunder som etniskt ursprung och tillhörighet till en minoritetsgrupp ytterst ovanliga i företagens års- och hållbarhetsredovisningar. De som inte mäter och redovisar skyller på svensk lagstiftning, GDPR och personlig integritet. Men flera experter som Aktuell Hållbarhet pratat med menar att det egentligen inte finns några hinder att mäta etnisk mångfald, i varje fall inga juridiska hinder. De menar dessutom att svenska företag behöver mäta för att kunna motverka diskriminering.

Slutligen visar den senaste tidens nyheter på Aktuell Hållbarhet att Sverige inte har något sätt att mäta cirkulär ekonomi. I oktober presenterade Delegationen för cirkulär ekonomi över 30 förslag på vad regeringen bör göra för att ställa om Sverige i cirkulär riktning. Inte en enda rekommendation handlade om hur den cirkulära utvecklingen ska mätas. Delegationens inställning är här att Sverige bör invänta internationella standarder. Problemet är att de utvecklade mätetal som finns till stor del fokuserar på den cirkulära ekonomins yttre cirkel, det vill säga på avfall och återvinning. Däremot finns få utvecklade metoder att mäta den inre cirkeln, det vill säga design, kvalitet, ökad livslängd och återanvändning. 

Som sagt, om vi mäter fel saker finns en risk att vi gör fel saker. I värsta fall skadliga saker. Och även om det knappast med vetenskaplig precision går att säga att ”det som mäts blir gjort” så går det inte att komma ifrån att det är svårt eller kanske omöjligt att uppnå ett mål om det inte går att mäta målet eller arbetet för att uppnå det. Därför kommer Aktuell Hållbarhet att fortsätta skriva om vad som mäts och vad som inte mäts. Vad som mäts rätt och vad som mäts fel.

Trevlig helg.