Fredagskommentar: FN-höjdarna kommer till Stockholm – men ska det leda oss framåt?

Nästa vecka hålls FN-konferensen Stockholm+50 på Älvsjömässan i Stockholm, ett så kallat ”högnivåmöte” där världens ledare – återigen – har bjudits in för att diskutera miljö- och klimatkrisen. 

Mötet ska ”högtidlighålla” Stockholmskonferensen 1972, det första globala miljömötet där FN:s internationella miljöprogram skapades. 

Men frågan är hur miljöarbetet egentligen gått sedan dess? Har vi något alls att vara stolta över? 

Vår livsföring de senaste 50 åren har snarare lett oss oss fram till en akut miljö- och klimatkris. Sedan 1972 har två tredjedelar av de vilda ryggradsdjuren försvunnit och ofattbara en miljon arter är hotade, enligt IPBES. 

Halten koldioxid i atmosfären är uppe i 420 ppm och merparten av de utsläppen har skett de senaste 30 åren. Våra hav är tomma på fisk och fulla med plast och vårt dricksvatten är förorenat av icke-nedbrytbara PFAS-kemikalier som vi haft kännedom om under lång tid utan att förmå att förbjuda.

Trots detta har FN begränsat Stockholm+50:s mandat till att vara ett diskussionsmöte där få beslut kommer att fattas. Det är lätt att bli uppgiven och tänka att vi har pratat nog nu.

Men kanske är det ändå rätt tänkt. 

Stockholm+50 skulle kunna innebära en chans att ta diskussionen till en ny nivå. FN-ledarna slipper lägga tid på att förhandla om detaljer – och kanske kan de då i stället lyfta blicken till de stora perspektiven.

Men samtidigt får regeringen skarp kritik för att ha förberett mötet för dåligt. Miljö- och klimatminister Annika Strandhäll (S) fick efter regeringsombildningen ta över planeringen av konferensen efter Isabella Lövin (MP) och utan att sticka ut hakan vågar jag påstå att hon knappast synts alls i sammanhanget. Vad regeringen vill med det här mötet har de inte lyckats kommunicera och en snabb gallup i min omgivning visar att de flesta inte ens vet om att mötet äger rum.

Jag hoppas att världens övriga ledare är bättre förberedda. Och jag hoppas att Stockholm+50 ändå kan leda oss framåt. För internationella avtal och löften finns redan i överflöd – det som saknas nu är att vi skrider till handling.