Fredagskommentar: Fossilintressena rycker fram – eller är det dödsryckningar?

De senaste veckorna har jag gått omkring med en overklighetskänsla, jag har nästan fått nypa mig i armen och det är inte någon trevlig känsla jag känner. Det känns mörkt, trots att det kunde ha varit ljust och hoppfullt.

Rysslands stridsvagnar körde mot Kiev och Volodomyr Zelenskyij meddelade Europa att han inte behöver skjuts, utan vapen. EU-länderna stod tillsammans bakom honom mot angreppet, genomförde sanktioner, och energipriserna gick upp i hela världen med samma effekt som ett globalt pris på koldioxid. Det fruktansvärda kriget gjorde att förnybara investeringar gick mot nya lönsamhetsrekord.

Sen hände det som organisationen Corporate Europe Observatory berättar om i en färsk rapport: Fossilindustrin lyckades med hjälp av intensiv lobbying mot EU-kommissionens högsta tjänstemän vända Ukrainakrisen till en möjlighet. En möjlighet till extra fossilförtjänster och att låsa fast Europa i ett ännu starkare beroende av naturgas.

Den svenska valrörelsens överdåd av vilseledande argument om energiomställningen resulterade i en ny riksdag med vetenskapsförnekare i regeringsställning. Den nya klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari får återkommande frågan hur hon kan påstå att regeringen har en ambitiös klimatpolitik när den löpande aviserar politiska beslut som ökar utsläppen. Reduktionsplikten och reseavdraget är två aktuella exempel. Replikerna är vältaliga men jag har hittills inte hört några svar. 

Samtidigt i Nordiska Rådet flyttar fossilintressena fram sina positioner enligt den åländska politikern Simon Holmström, det verkar inte bli något av den energiomställning som skulle gynna såväl klimatet som självförsörjningen och säkerheten i både Norden och Ukraina.

Hur går det egentligen till? Handlar det om pengar? Hot? Eller handlar det om en bristande förmåga att ta till sig kunskap och vetenskap?

Det är kanske symptomatiskt när energiprofessorn Tomas Kåberger säger i Dagens Nyheter att regeringen inte verkar förstå vad de har skrivit om Svenska kraftnät i Tidöavtalet, eller med andra ord inte verkar veta hur elmarknaden fungerar. Kanske kan man hoppas på att regeringen kommer läsa på och så småningom lansera några klimatförslag som håller?

FN:s klimatmöte Cop 27 som sparkar i gång på söndag äger rum på afrikansk mark och i klimatförhandlingarna ska Sverige enligt Romina Pourmokhtari fokusera på brådskan och möjligheterna. Eftersom regeringen verkar vara intresserad av klimatexport så kanske den kan inspireras av att Island och Japan överfört teknologi till Kenya, som på kort tid gjort att landet numera har en nästan helt förnybar elproduktion. Vilka teknologier har Sverige, som skulle kunna bidra till Afrikas energiomställning?

I Afrika finns gott om förnybar energi, men när förnybara investeringar uteblir får fossilintressena spelrum. Om Europas hållbara investerare strömmar till kan framtiden bli ljus. Men det måste i så fall hända innan nya olje- och naturgasfyndigheter borras upp, för när det har hänt är det med största sannolikhet redan kört för 1,5-gradersmålet, och därmed troligen fullkomligt meningslöst att hålla på med klimatinvesteringar – eller klimatjournalistik.

Men förhoppningsvis blir det inte så, utan de fossila framgångarna visar sig vara sista dödsryckningar. Fossilintressena besegras i mötesrum, på slagfält och blir snart lika bortglömda som rökningen på krogarna förr. 

Ja, jag ska nog lyckas bli av med den där otrevliga overklighetskänslan till slut.