Fredagskommentar: Plötsligt blev kärnkraften hållbar

Kärnkraften är alltså hållbar. I varje fall om vi får tro EU och majoriteten av de svenska riksdagspartierna. EU:s medlemsländer har visserligen fått uppskov till den 21 januari för att fatta det slutgiltiga beslutet men allt tyder nu på att kärnkraften, med ett antal krångliga undantagsregler, räknas in som en hållbar investering i EU:s gröna taxonomi.

Tyvärr har EU:s gröna taxonomi, som ursprungligen var tänkt att bygga på vetenskap och hjälpa finanssektorn att bli hållbar, politiserats. Nu är det politiska intressen från EU:s största länder, Tyskland och Frankrike, som slutgiltigt avgör vad som ska definieras som hållbart. 

Den politiska semantiken kring kärnkraftsfrågan har också tagit nya intressanta höjder, bland annat under veckans partiledardebatt i riksdagen. Där ansåg statsminister Magdalena Andersson att kärnkraften kommer att behövas i Sverige ett par år till, men att det var ”ointellektuellt” att tala om kärnkraft som ett hållbart energislag. Detta tolkades lustigt nog av oppositionen till höger som att det nu var fritt fram för nya kärnkraftsinvesteringar i Sverige. 

Kärnkraft ser relativt andra energislag förhållandevis rent ut på pappret. Främst för att kärnkraft har mycket låga koldioxidutsläpp. Därför anser många klimatforskare och energiexperter att viss kärnkraft kan finnas kvar i det globala energisystemet för att klara av att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader celsius. Av IPCC:s 100-tals scenarier är det mycket få som når 1,5-gradersmålet med helt globalt avvecklad kärnkraft. Att kärnkraftens betydelse varierar i scenarierna påverkas bland annat om antaganden om hur hela energisystem och global energianvändning utvecklas, acceptans, och konsumtionsmönster.

Samtidigt kan knappast någon hävda att kärnkraft är ett rent energislag. De hittills största och allvarligaste miljö- och hälsokonsekvenserna ligger i dag i brytningen av uranmalm som frigör radioaktiva gaser och damm och lämnar radioaktivt gruvavfall efter sig som riskerar att läcka ut i naturen. Sverige har fiffigt nog förbjudit uranbrytning här hemma för att istället importera uran från områden med svagt arbetsrättsligt skydd - bland annat från Namibia. För de svenska kärnkraftverk som drivs i dag går det åt cirka 1 500 ton naturligt uran per år. Det motsvarar cirka 200 ton anrikat uran.

Till miljöproblemen kommer så klart också det omdiskuterade slutförvaret av kärnavfall som inget land ännu hittat någon lösning på. Även om förvaret inte skadar miljön i dag, i varje fall inte i Sverige, finns inga garantier mot allvarliga miljöskador i framtiden. 

Definitionen av hållbar utveckling innefattar, förutom miljömässig och social hållbarhet, också ekonomisk hållbarhet. Här verkar kärnkraftsförespråkare ofta missa det faktum att utbyggnad av ny kärnkraft visat sig betydligt dyrare än vind- och solkraft. Dessutom tar det relativt lång tid att bygga nya kärnkraftverk. Sverige är i akut behov av mer el - nu.

Till slut kommer vi naturligtvis till den stora frågan ”om”. 

Vad händer om ett kärnkraftverk havererar? Och hur stor är sannolikheten för kärnkraftsolyckor? Jag har själv aldrig känt mig rädd för kärnkraftshaverier men på senare tid har min trygghetskänsla naggats i kanten. Jag har i många år skrattat gott åt den genialiska Tage Danielsson när han ger sitt perspektiv på kärnkraft och sannolikhet. Sedan jag läst boken ”Vårt matematiska universum” av fysikern och TED-prataren Max Tegmark, ofta kallad världens smartaste svensk, har det dock blivit svårare att skratta åt sannolikhetsskämt. Här beskrivs bland mycket annat hur vi människor är fullständigt värdelösa på att agera på enkla matematiska sannolikhetsberäkningar kring risker. Enkla beräkningar som faktiskt går att göra. 

Alldeles nyligen hittade jag också två studier som efter katastrofen i Fukushima faktiskt försökte uppskatta sannolikheter kring framtida kärnkraftsolyckor. Det var inte upplyftande läsning. 

Den ena studien drar slutsatsen att den mest sannolika tidpunkten för en allvarlig kärnkraftsolycka i världen är om 11 år och att vi med 95 procents sannolikhet kommer att få uppleva en allvarlig kärnkraftsolycka inom 3 till 52 år. Den andra studien slår fast att vi med 14 procents sannolikhet kommer att få en allvarlig kärnkraftsolycka i nivå med Tjernobyl inom 5 år. 

Så, kärnkraften är alltså hållbar enligt majoriteten svenska politiker och snart också EU. IPCC:s scenarier verkar också tyda på att kärnkraft kan komma att bli en nödvändig pusselbit för att klara 1,5-gradersmålet. Nu är det upp till var och en att göra sin egen riskbedömning och oroa sig därefter. 

Trevlig helg. 

Rättelse: IPCC ”förordar” inte kärnkraft, men inte heller ”inte kärnkraft”, vilket har förtydligats i texten.