Fredagskommentar: Slutförvaret – utan tvivel är man inte klok

Så kom det till slut, beslutet om slutförvaret av kärnavfall. I 100 000 år ska vårt uttjänta kärnbränsle ligga i kopparkapslar i berggrunden några timmar från Stockholm.

Tidshorisonten är hisnande. De första cromagnonmänniskorna föddes för runt 30 000 år sedan vilket ledde till att neandertalarna dog ut. För 10 000 år sedan vandrade de första människorna in i Sverige. Det var först då som den flera kilometer tjocka inlandsisen drog sig tillbaka.

Jag lyssnar fascinerat på politikernas uttalanden efter beslutet på torsdagseftermiddagen. Annika Strandhäll, Nyamko Sabuni, Jimmie Åkesson – alla känner de sig tvärsäkra och trygga med beslutet och med den tekniska lösningen. Alla hänvisar de till vetenskapen – detta trots att forskarna i den här frågan är oense och flera varnar för att kopparkapslarna kan börja korrodera redan inom hundra år.

Att politiker måste stå upp och försvara sina beslut är inget nytt, att besluten kan vara svåra och att det inte alltid finns några säkra svar är inte heller någon nyhet. Men i det här fallet skorrar orden extra märkligt. 

Parallellt med bygget av slutförvaret ska man fortsätta forska om informationsöverföringen till kommande generationer. Förslag som att ta fram sagor som kan överföras mellan generationer eller resa varningsstenar på platsen är uppe för diskussion. Som referens kan nämnas att de äldsta skrifterna vi har hittat är ungefär 5000 år gamla och från Mesopotamien. Vi vet inte ens med vilken art vi kommunicerar om 100 000 år.

Som om detta inte vore nog har vi klimatförändringarna och de extrema väderfenomen och kraftiga skyfall som sannolikt följer på dem. Vatten är just det som får kopparkapslarna att börja korrodera. 

Jag är inte särskilt tvärsäker till min natur, men i den här frågan känner jag mig ganska säker på att det inte går att vara säker. Eller som Tage Danielsson skulle ha sagt: Utan tvivel är man inte klok.

Läs också: ”Analys: Forskarmajoriteten och slutförvaret”