Fredagskommentaren: Klimatbiståndet en besvikelse - fullt av kryphål

Det första problemet är att de rika länderna tillsammans inte ens har nått upp till miniminivån om en årlig klimatfinansiering på 100 miljarder dollar. Eller rättare sagt, förmodligen är inte nivån uppnådd. Transparensen är så dålig att vi inte säkert kan veta, men med stor sannolikhet uppnåddes inte målet förra året, när klimatfinansieringen skulle vara löst. Enligt en rapport från World Resources Institute, WRI, hade de rika länderna lyckats samla ihop ungefär hälften år 2018. Riktigt pinsamt.

Om vi räknar lite grovt att halva befolkningen i världens rikare länder (USA, Japan, stora delar av EU och Kanada) kan avvara hundra svenska kronor i månaden per person, så är vi uppe i 90 miljarder dollar per år. Säg att några företag kan skjuta till lite pengar så är finansieringen löst. Men nej - detta har inte gått att fixa!

Sen har vi nästa chockerande omständighet. Av alla de här pengarna som länderna ändå lyckats skrapa fram, så är det inte rena pengar: en hel del är kreditgarantier och till och med lån. Det vill säga: klimatfinansieringen ska i vissa fall betalas tillbaka – från låginkomstländer till höginkomstländer! Omvänd Robin Hood-taktik. Smart! Inte undra på att flera länder opponerar sig och kräver mer av de rika länderna. Biståndsorganisationer tycker att det här är helt galet och varnar för att låginkomstländer kan försättas i en skuldfälla.

Som om inte det vore nog så vill Australien och Japan att deras subventioner till ”effektiva” kolkraftverk ska räknas som klimatbistånd. Enligt Oxfam har Japan redan räknat flera miljarder till kolkraft som klimatfinansiering. Dessutom räknar vissa länder forskningsbidrag som klimatfinansiering.

Biståndsorganisationerna argumenterar för att klimatfinansieringen ska vara extra pengar utöver det bistånd som redan tidigare ges. Här är tolkningen olika från land till land. Ett flertal länder, inklusive Sverige, ompaketerar biståndspengar till klimatbiståndspengar. Ett av argumenten är att bistånd i många fall kan kombineras med klimatkrav eller har klimatpositiva effekter – vilket förstås är sant. Biståndsorganisationer tycker ändå inte att det räcker.

I flera av de ovanstående fallen saknas överenskommelser och definitioner. Till exempel finns inga beslut på att forskningspengar och exportkrediter är en okej finansieringsform. Definitionerna av vilka länder som ska ge och få ta emot klimatfinansieringen är också oklar.

Förlåt om jag förstört er helg med denna kritiska fredagskommentar. Förhoppningsvis finns det fina nyheter i helgen att glädjas åt – samtidigt som vi får sörja klimatbiståndet. Sen är det dags att kavla upp ärmarna igen för att ta nya tag för att tillsammans fortsätta arbetet för en bättre värld.

P.S. För den som vill fördjupa sig i klimatbistånd länkar jag till en rapport från WRI varifrån jag hämtat en hel del av faktaunderlaget till denna fredagskommentar.