Hållbarhetsminnet är kort

Den här våren är det drygt tio år sedan jag började jobba med med miljö-, klimat- och hållbarhetsjournalistisk. En alltigenom inspirerade yrkestid trots att det rör sig om en katastrof- och eländesbransch som handlar om klimathot, luftföroreningar, förlusten av biologisk mångfald, rovdrift på både människor och miljö samt i förlängningen alla arters överlevnad. 

De senaste åren har dessutom en ny generation högljutt protesterat och anklagat alla med makt över deras liv som föräldrar, politiker, opinionsbildare, företagare och kapitalägare att göra alldeles för lite och bara tillfredsställa sina egna kortsiktiga behov, utan att tänka på kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. 

Det är då jag börjar reflektera över de här tio åren och vad det innebär att göra lite eller mycket. Då, 2011, var Sverige fortfarande beroende av att köpa fossilproducerad el varje vinter, vindkraftens elleveranser var knappt märkbara och solceller ansågs absolut inte som ett alternativ på våra breddgrader. Att vindkraft nu står för 17 procent av en svensk elförsörjning som i det närmaste är helt fossilfri, och att solenergi ses som ett viktigt framtida tillskott fanns inte på kartan för tio år sedan. 

Under mina första år som miljöjournalist stötte jag undantagsvis på CSR-chefer, då på de allra största företagen, hållbarhetschefen var inte uppfunnen och hållbarhetsredovisning som vi dag känner den fanns inte heller. De allra flesta kommunerna hade inte börjat fundera på klimatfrågorna. Idag ser allt helt annorlunda ut, det kan konstateras utan att rada upp exempel. 

Ta den hållbara mobiliteten. Ingen körde elbilar, elcyklar eller elsparkcyklar. Att ens cykla i en storstad ansågs av de allra flesta som för farligt. Att för tio år sedan påstå att ett av världens största bilmärken Ford och Sveriges största bilmärke Volvo, ett decennium senare skulle förklara för världen att tillverkningen av förbränningsmotorer snabbt ska fasas ut och avslutas, ja det hade varit en mycket djärv spaning. 

På våren 2011 var det internationella samfundet fotfarande stukat av ett misslyckat klimatmöte i Köpenhamn två år tidigare, få trodde då på någon framtid för internationellt klimatarbete. Och visst är den här processen och andra internationella miljöförhandlingar kolosser på lerfötter. Men tio år senare har vi ett Parisavtal. USA, Europa och Kina har satt slutdatum för fossillsamhället och vi talar på allvar om ett internationellt ramverk för att rädda arter och den biologiska mångfalden. 

Så här skulle jag kunna fortsätta, på område efter område tas steg i hållbar riktning. När vi för stunden kritiserar vår egen samtid glömmer vi ofta att reflektera över vad som faktiskt har åstadkommits i närtid. Just det minnet är kort och sådana perspektiv ägnar sig ännu inte historikerna åt.  

Den politiska debatten, medierna och samtalen i det offentliga rummet är nyckfulla och klarar bara av ett par frågor åt gången. Ibland platsar klimat och hållbarhet där, för att sedan försvinna helt då migration, brottslighet, terrorism eller en pandemi stjäl allas uppmärksamhet. 

Under tiden tuggar den hållbara utvecklingen på. Envetet, ofta i det tysta, ägnar miljontals människor välden över sina yrkesliv åt de här frågorna. Absolut, det går långsamt och mycket återstår, men underskatta inte den hållbara utvecklingen som har har skett, hela tiden sker och kommer att ske medan världen ägnar energi och uppmärksamhet åt något helt annat. Och det ska bli intressant att se vilka omöjligheter som är lösta om tio år.