Klimatambition i sig är faktiskt värt något

I morgon är det fem år sedan Parisavtalet undertecknades. Ingen stor sak för moder jord, som inte kommer märka någon skillnad, utsläppen kommer att fortsätta att öka på lördag, på söndag och under veckan som kommer. 

Däremot har jag i min hemmaverkstad under hösten kunnat skönja ett skifte, då antalet företag, organisationer och offentliga verksamheter som vill berätta om sina klimatambitioner ökat på ett sätt som jag inte har sett på tio år. För en journalist med mitt fokus är det förstås angenämt att ha mycket att rapportera om, men samtidigt utmanande av olika skäl som jag ska återkomma till, men vi börjar med några exempel.  

För en tid sedan kom ett pressmeddelande från ett logistikcenter i södra Sverige som ville ha ut budskapet att de är klimatpositiva. Det hade åstadkommits genom energibesparingar, förnybar el och klimatkompensation. Jag nådde en stolt medarbetare som såg fram emot att deras ansträngningar skulle få en medial spridning. Här fanns dock en del att invända. Klimatpositiv i det här fallet byggde på beräkningar de gjort för själva terminalbyggnaden, medan alla fordon som lassar och lossar hade lämnats därhän. Klimatkompensationen handlade om att investera i gödsling av svensk skog som på så vis skulle växa snabbare och öka upptaget av koldioxid. Kanske sant, men inget som duger som certifierad kompensation. 

En annan dag hörde den stora banken av sig och ville berätta om uppsatta mål som syftar till att minska bankens egen klimatpåverkan och siktar på att utsläppen av växthusgaser från energikonsumtion, pappersförbrukning, tjänstebilar och affärsresor ska vara nära noll senast 2045. Men målen var inte satta inom ramen Science Based Targets för den finansiella sektorn, utan hemsnickrade efter eget huvud. Och kundernas klimatpåverkan genom lån, investeringar och placeringar hanterades inte i det här målet. 

Sedan har vi det stora bilföretaget med en bildelningstjänst som berättade att de skrivit ett avtal med hundratals bostadsrättsföreningar för att erbjuda de boende ett alternativ till privat bilägande. Men bilarna som erbjuds är huvudsakligen sådana som släpper ut 170 gram koldioxid per kilometer när det genomsnittliga utsläppet för bilar i Sverige år 2019 var 119,7 gram koldioxid per kilometer. Bilföretaget försvarade sig med att laddinfrastrukturen i storstäderna inte är utbyggd ännu och bildelningskunder i genomsnitt kör 43 procent mindre jämfört med de som äger en egen bil, samt att de klimatkompenserar alla körda kilometer med 110 procent.

En del av de pressmeddelanden vi får till oss är illa genomtänkta och bygger på mycket okunskap. Andra är ett led i konsultbetalda PR-strategier och bara att varumärket nämns av Aktuell Hållbarhet blir ett kvitto på att de lyckats.  

Som journalist finns det förstås flera sätt att hantera den här aldrig sinande strömmen av information. Jag kan till exempel välja att ignorera alla som inte klarar av att använda definierade begrepp på rätt sätt. Eller så kan jag inta den kritiska linjen, publicera men ifrågasätta och påpeka allt som inte gjorts efter alla konstens regler eller inte är baserat på den senaste forskningen och uppsatta regelverk. 

Det senare kan tyckas självklart. Men här finns ett dilemma. Lejonparten av alla företag och verksamheter har inte ens börjat fundera på sina klimatavtryck och än mindre anpassat sig till Parisavtalet. Alla dessa verksamheter riskera att hamna under den mediala radarn och inte uppmärksammas alls i de här sammanhangen.

Samtidigt ägnar vi oss åt en ”bror duktig attityd” där de som försöker nagelfars och kritiseras.  När man ser helheten kan det finnas anledning att diskutera och reflektera över hur konstruktivt det är. 

Så alla ni där ute som försöker göra klimatnytta, vara klimatsmarta och bidra till att Parisavtalets mål ska kunna nås. Klimatarbete är komplicerat, snårigt och det kommer alltid finnas dem som uppmärksammar när ni räknar fel eller gör för lite och inte riktigt lever upp till era löften. Men att anstränga sig och göra något är alla dagar i veckan bättre än att inte göra något alls.