Ugandas flyktingpolitik – ett föredöme för den rika världen

När människor flyr för sina liv och behöver få en fristad och ett nytt hem är det inte den rika delen av världen som öppnar sina gränser.

 Tvärtom – 80 procent av människor på flykt stannar i den fattigare delen av världen. Ett av de största mottagarländerna är Uganda som dessutom är en förebild för resten av världen för hur flyktingarna behandlas.

Just hemkommen från en fältresa till Uganda vill jag lyfta fram det här fattiga landets policy för människor på flykt. Här hålls gränserna öppna, flyktingarna får arbeta och det finns inte traditionella läger med tält, utan bosättningar – settlements – där de som flytt lever sida vid sida med den ugandiska lokalbefolkningen i samma sorts hus.

UNHCR stödjer Ugandas ambition genom att erbjuda service som hälso­kliniker och skolor där även lokalbefolkningen är välkommen. Det har på många håll inneburit att standarden förbättrats för ugandierna tack vare flyktingarna, vilket förstås är en bra förutsättning för harmonisk samlevnad.

Det här förhållningssättet innebär att Uganda levererar i toppklass på FN:s överenskommelse Global Compact on Refugees, som bland annat uppmanar mottagarländer att inkludera flyktingar i sina samhällen, i skolor, arbetsliv och hälsovård.

Men en annan viktig beståndsdel av den här överenskommelsen är att resten av världen – och i synnerhet den del där den ekonomiska kraften finns – måste vara med och dela på ansvaret för de nära 71 miljoner människor som nu befinner sig på flykt. Och det handlar inte bara om stater, utan även civilsamhälle, företag och organisationer. Här haltar engagemanget betänkligt, åtminstone att döma av de ekonomiska resurser som tillförs FN:s flyktingorgan UNHCR.

UNHCR har världens uppdrag att skydda och hjälpa alla flyktingar så länge som de är flyktingar – idag är genomsnittstiden 17 år. Uppdraget innebär att UNHCR inte kan välja bort någon flyktingsituation på grund av bristande resurser. Ändå täcks bara 1 procent av budgeten av FN. Resten måste samlas in varje år i form av frivilliga bidrag från stater och privat sektor. Men de bidragen räcker inte till mer än knappt hälften av de årliga behov som UNHCR identifierat.

Jag hoppas att fler företag vill ta sitt ansvar som samhällsaktörer och hjälpa UNHCR. Den goda nyheten när finansieringsgapet är så monumentalt är förstås att även mindre gåvor gör stor skillnad. Kontakta mig och bli partner!

Åsa Widell
Generalsekreterare Sverige för UNHCR

asa.widell@sverigeforunhcr.se