Avloppsfrågan växer

Om nästa regering menar allvar med hållbarhet måste den göra något åt frågan om anslutning av enskilda avlopp till det kommunala VA-nätet. En dom som kommit under den senaste veckan förstärker bilden av att lagstiftningen är ett miljörättsligt haveri.

Medan rika industrier slipper göra miljöinvesteringar som anses alltför dyra, kan fattiga landsortsbor genom kommunala beslut tvingas att betala flera hundra tusen kronor för att ansluta sitt vatten och avlopp till det kommunala VA-nätet — även om det kommunala beslutet saknat laglig grund.

Enligt miljöbalken, som reglerar kraven på industrier, får kraven inte vara orimliga. Men något sådant krav finns inte i lagen om allmänna vattentjänster. Därför kan enskilda fastighetsägare tvingas till orimligt dyra anslutningar. Någon möjlighet till bidrag finns inte heller.

Lagen om allmänna vattentjänster innebär att kommuner är skyldiga att inrätta nya verksamhetsområden för vatten och avlopp, om det behövs med hänsyn till skyddet av hälsan och miljön. Problemet är att även om det saknas miljö- eller hälsoskäl att inrätta ett VA-område så finns det ingen laglig möjlighet för en enskild att få länsstyrelsen att upphäva det kommunala beslutet. Det kom i alla fall mark- och miljödomstolen fram till i förra veckan.

Målet gällde ett fall i Smedjebacken, som under hösten uppmärksammats i TV4:s Kalla fakta. Tio fastighetsägare hade bett länsstyrelsen besluta att det nya VA-området inte längre skulle vara ett VA-område. Men länsstyrelsen avslog överklagandet, och enligt domstolen gjorde länsstyrelsen rätt. Länsstyrelsen får nämligen bara förelägga kommuner att inrätta VA-områden, inte att upphäva dem – även om det inte funnits laglig grund för beslutet. Så är lagen om allmänna vattentjänster skriven.

”I det här fallet har det varit slående att kommunen verkligen inte har tagit fram något beslutsunderlag. Och att om de hade tagit fram det så hade de kommit fram till att det inte föreligger någon skyldighet att inrätta ett VA-område”, sade fastighetsägarnas företrädare, miljöjuristen Jonas Christensen, till mig efter domen.

Att ha en lag som öppnar för att kommunala fritidspolitiker ska kunna köra över sina kommuninvånare med olagliga beslut är inte okej. Därför osar det nu på flera håll runtom i landet. Och inför att regeringens utredning om hållbara vattentjänster ska komma med sina förslag i slutet av maj, börjar det även bubbla i riksdagen.

Häromdagen riktade den moderate riksdagsmannen Edward Riedl en interpellation till miljöminister Karolina Skog, och undrade vad hon ska göra åt tvångsanslutningarna. Han pekade på en rapport från Havs- och vattenmyndigheten, som enligt honom visar att enskilda avlopp som inte ligger i direkt anslutning till ett vattendrag inte utgör något stort miljöproblem. Riktigt så enkelt är det nog inte enligt rapporten, men den visar på betydelsen av att väga in markens förmåga att ta hand om utsläppen, så kallad markretention, när man avgör om ett enskilt avlopp verkligen påverkar miljön.

Det är bra att den här frågan nu börjar uppmärksammas i riksdagen. Frågan är om Sverige ska gå samma väg som Finland, som efter en landsomfattande debatt mildrat kraven på enskilda avlopp som ligger mer än 100 meter från ett vattendrag. Dessutom kan man till exempel få vänta med att åtgärda sitt avlopp tills man ska renovera.

Med tanke på att Sverige riskerar att bötfällas av EU-kommissionen för bristande rening vid svenska avloppsreningsverk, vore det logiskt att åtminstone ställa krav på att miljö- och hälsoskälen prövas enligt miljöbalken innan kommuner kan tvinga folk på landet att skicka sitt kiss och bajs till det kommunala reningsverket.

Debatten om miljözoner för dieseldrivna personbilar visar att det också vore politiskt dumdristigt att inte också införa ett krav på ekonomisk rimlighet – och kanske ett bidrag.

Pernilla Strid
redaktör, AH Lag&Rätt