”Bioenergi centralt för att nå ambitiösa klimatmål”

För oss forskare gäller det att identifiera största gemensamma nämnare. Utan en sådan tyngdpunkt fortsätter troligen vissa aktörer inom näringslivet och miljörörelsen sitt spel på osaklig grund. Då får politiska beslutsfattare svårt att navigera och tillåts välja sin verklighet. Det skriver Mikael Karlsson, i dag verksam som miljöforskare vid KTH.

Molnen hänger lågt över Bryssel. De strilar i timmar över Place de Luxembourg, där Europaparlamentariker trippar fram på de kullerstenar som ligger högst i vattenpölarna. Det ramar in förhandlingarna om bioenergi på ett slående sätt – folkvalda som kryssar mellan krav och mörka framtidsutsikter.

Jag är i parlamentet för att höra andra forskare berätta om hur deras studier feltolkats. Jag bär själv på två erfarenheter; jag har sett aktörer som misshandlar fakta och gjort en studie om vetenskapsförnekare. Seminariet i fråga när förhoppningen att reda ut tingens ordning, men den kommer på skam när vissa av forskarna själva hamnar i en dispyt om bioenergi.

En grundförklaring till infektionen i bioenergifrågan är att miljöeffekterna varierar. Palmolja från många odlingar på fuktiga marker där tropiska skogar avverkas skadar naturvärden och är klimatmässigt förkastlig. Biogas som produceras från avfall är i regel det motsatta.

Men utfallet beror även på vilka processer som används och vilken systemsyn som tillämpas. Det är stor skillnad på om hjälpenergin är fossil eller inte. En svårare fråga rör hur analysen bör avgränsas tidsmässigt, geografiskt och i förhållande till andra energislag och annan markanvändning.

De som kritiserar bioenergi tillämpar ofta ett kort tidsperspektiv, där biomassan isoleras från landskap och substitution, och där annan markanvändning antas konstant. Visst, biomassa som brinner utan återplantering och substitution av fossilbränslen, samtidigt som trädor, övrig markanvändning och konsumtionsmönster bevaras, ger stor klimatpåverkan.

Men om överskott från biomassa som tillväxer över tid ersätter fossila bränslen uppstår i regel stora klimatvinster. Det gäller särskilt när hela grödor används i effektiva system, när resterande koldioxid utnyttjas, när avverkad skog återplanteras och näring återförs, och när trädor eller mark för andra ändamål brukas.

Det går därför att göra biokraftvärme och tallolja från skog liksom etanol från spannmål som är klart överlägsen fossila bränslen. Därför är bioenergi centralt i alla energiscenarier jag har sett som leder mot ambitiösa klimatmål. Det bör gå att enas om mycket av detta.

Men när vissa forskare inte kopplar koldioxidutsläpp till en kolbudget och samtidigt antar att enbart biomassa för energiändamål medför indirekta effekter blir slutsatserna snedvridna. Och när vissa miljöorganisationer döljer den positiva sidan på bioenergimyntet och förstorar den andra så rör det sig om både vetenskapsförnekelse och ökad klimatpåverkan.

Däremot stämmer det att ett mer intensivt skogsbruk och jordbruk ökar skadorna på biologisk mångfald. Det strider mot miljömålen men rättfärdigar inte falska klimatargument. Det är heller inte smart. Retoriken är lätt att punktera och urholkar naturskyddsargumenten.

Det är bättre att efterlysa skärpta krav om klimat och biologisk mångfald i areella näringar, oavsett vad biomassan används till. Det behövs också högre krav på resurseffektivitet mer generellt, men återigen baserat på hållbarhet, inte på vilken biomassa det rör sig om.

Om skogindustrin i Sverige förstod sitt bästa skulle den bejaka detta i stället för att låtsas att skogsbruket är hållbart. Med ett par tusen arter på skogsrödlistan behövs en handlingsplan, inte ett spel för gallerierna. Det slår i värsta fall mot hela den framväxande bioekonomin.

För oss forskare gäller det att identifiera största gemensamma nämnare. Utan en sådan tyngdpunkt fortsätter troligen vissa aktörer inom näringslivet och miljö­rörelsen sitt spel på osaklig grund. Då får politiska beslutsfattare svårt att navigera och tillåts välja sin verklighet. Det handlar inte om att sluta med akademisk debatt, men väl om att berätta om den samsyn som finns. Den är stor och ger en ljus bild av möjligheter i klimatfrågans mörka tidevarv.

Mikael Karlsson
Miljöforskare vid KTH