”Biologisk mångfald mäts med omoderna metoder”

DEBATT Det är viktigt att sjöar och vattendrag är rika på fisk, men de flesta metoder som i dag används för att mäta den biologiska mångfalden är omoderna och missvisande. Modern teknik som e-DNA är både billigare och enklare men framför allt mer träffsäker, menar Toni Kekkinen, chef för vattenkraften på Fortum Sverige.

Det är viktigt att Sveriges sjöar och vattendrag är rika på fisk. För att åstadkomma det måste skyddsåtgärder sättas in där de verkligen behövs och gör nytta – så är inte fallet i dag. De flesta metoder som i dag används är omoderna och missvisande när det gäller att ”mäta” den biologiska mångfalden i svenska vattendrag. Det riskerar leda till att skyddsåtgärder sätts in där de inte behövs. Helt i onödan, eftersom det finns moderna och tillförlitliga mätmetoder.

Länsstyrelserna ansvarar för att fiskebestånden är livskraftiga, men de mätmetoder som de flesta länsstyrelser använder – provfiske och elfiske – har inte utvecklats på decennier. Provfiske går fortfarande ut på att tjänstemän åker ut och lägger nät, och sedan för hand räknar de fiskar som fastnar. Elfiske, som används i de vattendrag där man inte kan lägga nät, innebär att man spänningsätter vattnet med en bensindriven generator, bedövar fiskarna och använder håvar för att plocka upp och registrera de fiskar som flyter upp till ytan.

Det säger nästan sig självt att metoderna är tidsödande, dyra och medför stora risker för fel. Till exempel missar båda metoderna ofta de minsta eller bottenlevande fiskarna. Metoderna ger också bara en bild av fiskbeståndet just vid mättillfället – inte en fullständig bild.

Länsstyrelserna måste istället ges tillgång till modern teknik, och mandat att använda den, för att kunna utföra sitt uppdrag på bästa sätt. Till exempel genom en modern, enkel, och mer tillförlitlig mätmetod: e-DNA.

I alla vattendrag finns DNA-rester från de fiskarter som vistas eller har vistats i det. Genom ett enkelt vattenprov kan DNA-rester från fiskar och andra arter analyseras och ge exakta resultat på vilka fiskar som finns i vattnet.

När Fortum utförde egna mätningar vid Spjutmo vattenkraftverk i Dalarna konstaterades, med hjälp av e-DNA, att antalet fiskarter i vattnet var 17 och inte 10 som tidigare mätningar hade registrerat. Vi fann sju sorter som tidigare inte hade observerats, bland annat stensimpa, löja, småspigg, braxen och sarv. Vattnet fungerar som ett naturligt symbiotiskt ekosystem med både rovfisk och karpfisk.

Mätningar med e-DNA kräver inga nät och inga bensindrivna generatorer. De är enkla och träffsäkra. Glädjande nog har Länsstyrelserna i Östergötland och Dalarna redan börjat göra mätningar med e-DNA. Genom e-DNA har länsstyrelsen i Dalarna till exempel kunnat hitta karpfisken asp som man länge trott varit utrotad. Beståndet är litet men ger möjlighet att sätta in speciella åtgärder för att främja just aspens överlevnad. Med samma metod går det också att – i god tid – upptäcka invasiva arter som hotar vår biologiska mångfald. Vid provfiske är den skadan oftast redan skedd.

Bristerna i de traditionella mätmetoderna sätter också ljuset på större frågor: Vad innebär egentligen biologisk mångfald, om vi inte klarar av att mäta den? Hur skyddar man en mångfald som man inte vet hur den ser ut? Och vad ska vi mäta för att få denna bild: fisk, groddjur, växter, alger eller plankton?

Erfarenheterna från våra egna mätningar, och länsstyrelsernas försök med e-DNA i Östergötland och Dalarna, visar att det är hög tid att inrätta en standard för att mäta, inte bara fiskbestånd, utan artrikedom i vattendrag, och en tydlig och gemensam definition av vad biologisk mångfald egentligen innebär. Först då kan vi diskutera problem och åtgärder med en gemensam utgångspunkt. Först då kan vi sätta in rätt åtgärder på rätt plats.

Toni Kekkinen, chef för vattenkraften på Fortum Sverige