Carl Piper: Därför måste vi avveckla gårdsstödet

Tidningen ETC uppmärksammade nyligen att Sveriges godsägande adel har fått över en halv miljard kronor i EU-bidrag de senaste sex åren. Trots att min verksamhet hör till dem som mottagit mest stöd anser jag att "gårdsstödet" bör avskaffas i sin nuvarande form, till förmån för ekonomiska styrmedel som ställer krav på en hållbar omställning av jordbruket. Regeringen har aviserat ändringar som leder i rätt riktning. Men man behöver gå snabbare fram, i synnerhet på EU-nivå, skriver Carl Piper vars familj förvaltar Högestad och Christinehof.

Jag och min familj förvaltar jordbruken vid Högestad och Christinehof i Skåne, som har hört till Sveriges största mottagare av så kallat gårdsstöd de senaste åren. Vi har tagit emot stödet eftersom det annars inte hade gått att upprätthålla vårt jordbruk ekonomiskt. Trots det menar jag att gårdsstödet i sin nuvarande tappning gör mer skada än nytta.

Låt oss först konstatera att behovet av livsmedel växer i världen. En miljard människor har otillräckligt med mat och det globala matbehovet beräknas öka med cirka 60 procent fram till mitten av seklet enligt FN. Sverige har stor potential att bidra med livsmedel från ett hållbart jordbruk – ändå importerar vi nära hälften av vår livsmedelskonsumtion.

Det är mycket välkommet att regeringen har börjat utarbeta en svensk livsmedelsstrategi. Arbetet sker under parollen ”svensk mat ger jobb och hållbar tillväxt i hela landet”, strategin omfattar hela livsmedelskedjan och målet är uttryckligen att öka den svenska produktionen. Självförsörjning och export av hållbara livsmedel är frågor som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht ofta återkommer till.

Bara argumentet att Sverige ska kunna producera mat för att motverka svält i världen räcker långt. Till detta ska läggas att Sverige har högre ambitioner när det gäller miljö och djurskydd, och att vår livsmedelsproduktion har lägre klimatpåverkan än många konkurrentländer. Aktiva jordbruk bidrar också till biologisk mångfald och öppna attraktiva landskap. Med ökad export och ökad inhemsk konsumtion av livsmedel som är hållbart producerade i Sverige får vi dessutom fler jobb.

Trots det hotas bördiga svenska jordbruksmarker av allt ifrån att läggas i träda på grund av avfolkning till att bebyggas med motorvägar och bostäder. Mottot ”svensk mat ger jobb och hållbar tillväxt i hela landet” har förutsättningar att bli verklighet. Men då måste den politik som under decennier har lett till utslagning av svenskt jordbruk, och en koncentration till allt färre storjordbruk, förändras i grunden.

Ambitionerna på nationell nivå pekar nu äntligen i rätt riktning. I dagarna har Sverige beslutat om ett antal ändringar i vår nationella tillämpning av gårdsstödet. Bland annat blir det från och med nu hårdare krav på att man faktiskt måste bruka marken, vilket självklart är bra. Ett annat viktigt steg i rätt riktning är att nära 50 procent av stödet förs över till nya stödformer med tydliga ambitioner; ”förgröningsstöd”, ”stöd till unga jordbrukare” och ”nötkreatursstöd”.
Förgröningsstödet ska gynna jordbruksmetoder som är bra för klimatet, miljön och den biologiska mångfalden. Den som söker och får gårdsstöd får automatiskt även förgröningsstöd om verksamheten lever upp till kraven – även detta är ett exempel på att regeringen har tänkt rätt.

Men livsmedelsområdet är till stora delar totalharmoniserat av EU, så utan reformer på den nivån kommer vi inte kunna nå särskilt långt. EU:s jordbrukspolitik har med rätta ett rykte om sig att vara en koloss på lerfötter. Det är i hela mänsklighetens intresse att kapaciteten för matproduktion i bördiga områden upprätthålls. Däremot är det oförsvarligt att gemensamma medel används för att gynna ett jordbruk som förbrukar framtida naturresurser. EU:s jordbrukspolitik, så som den är utformad i dag, ger medlemsländerna möjlighet att gynna storjordbruk som bedrivs på ett sätt som underminerar möjligheten till livsmedelsförsörjning på sikt.

Det arealbaserade direktstödet, det som i Sverige kallas gårdsstödet, utgör den största delen av EU:s jordbruksrelaterade budget. Direktstödet borde självklart villkoras med att verksamheten bedrivs på ett långsiktigt hållbart sätt, men i dag får det betalas ut oavsett vad som odlas och på vilket sätt, så länge man inte bryter mot lagen. Ett stöd utan krav på motprestation gör Europas jordbruk illa rustat att möta framtidens utmaningar.

Så länge enskilda medlemsstater inom EU kan fortsätta gynna den rovdrift på marken som följer av principen ”största möjliga avkastning på kortast möjliga tid” så kommer marknaden fortsatt att översvämmas av billiga produkter, producerade med alltmer industrialiserade metoder. De små och medelstora jordbruken kommer fortsätta att slås ut, till priset av förlorade arbetstillfällen, att den biologiska mångfalden utarmas, och på sikt även de ekosystemtjänster som är helt grundläggande för allt mänskligt liv.

Som konsument är det inte lätt att genomskåda vilka varor som är hållbart eller ohållbart producerade. I dag går det en skarp skiljelinje mellan å ena sidan jordbruk som är ekologiska, där hållbarhetkriterierna är höga och relativt enhetliga, och den andra sidan konventionella jordbruk, där hållbarhetskraven olyckligtvis och helt i onödan är otillräckliga.

De som trodde att ett hållbart specialsortiment skulle vara frälsaren har fått se sina förhoppningar komma på skam. En växande efterfrågan på ekologiska livsmedel borde leda till blomstrande affärer för hållbara svenska jordbruk, men istället ser vi mer import. Försäljningen av ekologiska livsmedel ökade med rekordhöga 38 procent i fjol. Samtidigt visar Jordbruksverkets siffror att den ekologiska arealen minskade med fem procent och att över tusen lantbrukare övergav den ekologiska produktionen i Sverige förra året. Handelsledets prispress på det ekologiska sortimentet har effekten att Sveriges redan låga självförsörjningsgrad på området fortsätter att sjunka.

Miljöminister Åsa Romson, ordföranden i Miljömålsrådet Maria Wetterstrand, Miljömålsberedningens ordförande Anders Wijkman och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht bör fortsätta på den inslagna linjen och höja hållbarhetsambitionerna för den nationella livsmedels- och jordbrukspolitiken.
En utomordentligt intressant idé, som nu diskuteras på Miljödepartementet, är att tvinga verksamheter som bidrar till nettoförlust av biologisk mångfald att kompensera för förlusten. Detta är i linje med de allmänna hänsynsreglerna och kräver bara en enkel ändring i miljöbalken, en omformulering som gör kompensation obligatorisk. Enligt uppgift ska en sådan åtgärd utredas inom kort.
Samtidigt som vi jobbar vidare på hemmaplan behöver vi sätta press på EU för att jordbruket i varje medlemsland ska vara hållbart. Lika lite som vi kan förlita oss på ett hållbarhetsstämplat specialsortiment kan vi luta oss mot nationella krav i en inre marknad där lägsta pris på butikshyllan alltid kommer att betyda allra mest för vad som i slutänden hamnar på våra tallrikar.

EU:s långtidsbudget för jordbruk, fiske, miljö och landsbygdsutveckling är på drygt 370 miljarder euro för åren 2014-2020; ungefär 40 procent av EU:s totala budget. Direktstödet utgör den största delen av långtidsbudgeten, så det handlar inte om några småsummor. Om resurserna användes klokare skulle de bli ett kraftfullt instrument för att skapa en livsmedelsproduktion som kan möta den globala konkurrensen på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt!

Carl Piper, Högestad och Christinehof