Demokrati och transparens avgörande för att klara mänsklighetens största kris

Demokrati betyder folkstyre och det är graden av folkstyre som kommer att avgöra om mänskligheten klarar sin snabbt annalkande överlevnadskris – hotet om klimatkaos och ekosystemkollaps. Det är den starkaste känslan jag tar med mig från de intensiva dagarna på FN:s klimatmöte i den polska kolgruvestaden Katowice.

Det är en mycket speciell känsla att befinna sig på en plats där omkring 20 000 personer, från 200 länder, försöker enas om vad som behöver och ska göras åt klimatförändringen. I korridorerna vandrar kostymklädda energiministrar från arabstater sida vid sida med hibiskusprydda talespersoner för hotade stillahavsatoller och fjäderskrudsklädda företrädare för ursprungsbefolkningar i Amazonas kvarvarande regnskogsområden. Mitt första möte i Polen var en 60-årig ugandisk småbonde som kom till klimatmötet med hjälp av privata sponsorer, för att ge röst åt åsikten att lösningarna måste vara småskaliga och komma från gräsrötterna. Jag hörde det sägas många gånger: Vi kan inte vänta på att regeringen ska hjälpa oss. De statliga pengarna försvinner i korruption och de bryr sig inte om oss. Vi måste göra det själva.

Likväl är det staternas regeringar – med sina ekonomiska intressen i allt från utdömda kolgruvor till klimathotat jordbruk eller ifrågasatt markexploatering i Amazonas eller Afrika – som nu bryter intressen mot varandra för att enas om en slutlig beslutstext från klimatkonventionens 24:e partsmöte, COP24, i Katowice. Och likväl är det som de kommer fram till avgörande för att världen ska kunna vika av mot en framtid där det globala klimatets stabilitet och de livsuppehållande ekosystemen räddas.

För att världen ska lyckas minska utsläppen måste civilsamhället och ambitiösa stater kunna trycka på när utsläppsmål inte hålls, klimatprojekt går fel och pengar försvinner. Därför är hårda regler och transparens centralt. Regeringar i fattiga länder ska inte kunna komma undan med att få finansiering för fejkade utsläppsminskningar. Inte heller ska regeringar i rika länder kunna fuska med sin klimatfinansiering. Därför måste det finnas tydliga regler för hur utsläppsminskningar och finansiering ska rapporteras. Vid sidan av regelboken behöver en lång rad beslut fattas för att Parisavtalet ska omsättas i verklighet.

I skrivande stund finns det en försiktig hoppfullhet om att klimatmötet COP24 faktiskt ska lyckas leverera det som krävs för att Parisavtalet ska bli effektivt. Under natten har det polska ordförandeskapet levererat ett förslag på slutlig text från konferensen, som nu ska slutförhandlas, i en process som sannolikt fortsätter under lördagen.

Sluttexten innehåller regelboken om utsläppsminskningar, anpassning, finansiering och transparens. Den inkluderar också Talanoadialogen och slutsatser rörande den internationella klimatpanelen IPCC:s rapport under hösten, som säger att det är en mycket stor skillnad är mellan en uppvärmning på 1,5 och två grader. Talanoadialogen är specifik just för det här klimatmötet, och syftar till att skruva upp ambitionerna för att hinna ikapp med minskade utsläpp till dess att Parisavtalet träder i kraft 2020. Både utkastet till slutsatser om IPCC-rapporten och det om Talanoadialogen har förhandlats av Sveriges klimatminister Isabella Lövin tillsammans med Costa Ricas dito.

Nu handlar det om att få ett slutresultat som gör det möjligt att klara Parisavtalet. När och om det väl är gjort, måste länderna börja leverera. Och för att civilsamhället ska kunna trycka på och pengarna hamna rätt är frågor om demokrati och korruption avgörande.

Pernilla Strid
redaktör, Lag&Rätt