”Den konstiga Vattenfalldebatten”

DEBATT/REPLIK Vad som händer med Vattenfalls tyska kraftverk och gruvor har ingen som helst betydelse för utsläppen, skriver miljökonsulten Magnus Nilsson.

Sedan flera år pågår en upphetsad debatt kring Vattenfalls innehav av tyska kolgruvor och kolkraftverk. Alla som deltar i debatten verkar utgå från att det har stor betydelse för klimatet både vem som äger dem och huruvida dessa anläggningar är i drift eller ej. Jonas Sjöstedt (V) är inte ensam om denna missuppfattning (Aktuell Hållbarhet 21/4).

Den paradoxala sanningen är att det är svårt att förstå att det alls kan spela någon roll för utsläppen vad som sker med Vattenfalls tyska anläggningar. EU:s lagstiftning om utsläppshandel innebär att unionen på förhand har bestämt hur mycket koldioxid som får släppas ut från de anläggningar som omfattas av handeln – tung industri samt el- och värmeproduktion.

Nuvarande lagstiftning innebär att Kommissionen 2013-2067 totalt kommer att ge ut knappt 58 miljarder utsläppsrätter. Lägger man till dels tidigare överskott på utsläppsrätter, dels ett visst inflöde av så kallade internationella krediter (som genererats från klimatåtgärder utanför EU), och därutöver drar ifrån de utsläppsrätter som lämnats in och annullerats för utsläpp under åren 2013-2015 återstår ett totalt utsläppsutrymme – för all framtid! – på 54-55 miljarder ton.

Det finns två sätt att minska detta utrymme. Å ena sidan kan den framtida utgivningen av utsläppsrätter begränsas – det förslag från Kommissionen som just nu hanteras av regeringarna och Europaparlamentet innebär att den framtida utgivningen, jämfört med nuvarande lagstiftning, begränsas med 9 miljarder utsläppsrätter, å andra sidan kan innehavare av utsläppsrätter annullera dessa innan de utnyttjats för att täcka utsläpp.

Det skulle kunna ske genom att de svenska fjärrvärmeföretagen – oftast kontrollerade av kommunpolitiker – annullerar sin återstående gratistilldelning från till 2020 på kring 20 miljoner utsläppsrätter. Det kan också ske genom att vi som privatpersoner köper och annullerar utsläppsrätter – Naturskyddsföreningen och den brittiska organisationen Sandbag erbjuder denna
tjänst.

Vad som händer med Vattenfalls tyska kraftverk och gruvor har däremot paradoxalt nog ingen som helst betydelse för utsläppen eftersom anläggningarnas öde inte påverkar antalet tillgängliga utsläppsrätter.

Det som händer om vi skrotar kolkraftverk är att efterfrågan och därmed priset på utsläppsrätter sjunker. Hur stora de totala utsläppen blir påverkas däremot inte det minsta.

Mera kärnkraft, mera vindkraft och sänkt energianvändning påverkar inte heller utsläppen men sänker priset på utsläppsrätter, medan utbyggd kolkraft, stängda kärnkraftverk och stigande energianvändning istället höjer priset. Det totala antalet tillgängliga utsläppsrätter – och därmed de totala utsläppen – påverkas däremot inte.

Den viktiga klimatfrågan just nu är därför inte hur det ska bli med Vattenfalls tyska innehav utan hur den pågående översynen av EU:s utsläppshandel. På bordet ligger således ett förslag från Kommissionen om att begränsa den framtida utgivningen av utsläppsrätter med 9 miljarder ton och att den sista utsläppsrätten ges ut 2057 mot 2067 med nuvarande lagstiftning.

Ingen dålig skärpning, kan man tycka, men det är angeläget att svenska politiker och miljöorganisationer lyckas pressa fram en ännu kraftigare skärpning. Ju färre utsläppsrätt som ges ut, desto lägre blir utsläppen – sambandet är klockrent.

Jag vädjar till alla miljöengagerade inom och utanför politiken att satsa sin kraft på åtgärder som på riktigt minskar utsläppen i stället för åt fnoskiga pseudodiskussioner.

Magnus Nilsson, miljökonsult och författare till rapporten Uppdatera klimatpolitiken – klimatpolitisk handbok för en ny regering (Arena idé 2014)

.

.

.

.