”Driv frågan om flyget under COP24”

KLIMATFÖRHANDLING Det här bör Sverige göra under COP24 för att upprätthålla en ledarposition i klimatomställningen, skriver Björn-Ola Linnér och Henrik Selin.

Sir David Attenborough talade på öppningsceremonin av COP 24 i Polen. Nu bör Sverige bland annat driva frågan om flygets klimatpåverkan under klimatmötet, skriver debattörerna. Foto: FN

Klimatförhandlingarna i Polen har nu inletts. I dag, den 3 december, är det 50 år sedan Sverige för första gången väckte frågan om klimatförändringar i FN:s generalförsamling i New York. I en tid då misstroendet mellan rika och fattiga länder fortsätter att sätta sin negativa prägel på klimatförhandlingarna, krävs det ett fördjupat internationellt ledarskap av Sveriges nästa regering.

Sverige tog upp klimatfrågan i FN:s generalförsamling i december 1968 som en del av förberedelserna inför 1972 års Stockholmskonferens om den mänskliga miljön. Flera av de vetenskapliga och politiska argument som Sverker Åström framförde i talet är fortfarande förvånansvärt aktuella. Efter att ha presenterat forskningen kring hur mänskliga utsläpp av koldioxid påverkar växthuseffekten, drog Åström slutsatsen att människan redan hade gjort ”temperaturens jämvikt i världen mer instabil”. Han tog även upp flygets negativa klimatpåverkan, nästan fem decennier innan debatten om en flygskatt fick fart i Sverige.

Sverker Åström avslutade sitt tal i generalförsamlingen med en optimistisk appell att miljöfrågan skulle hjälpa överbrygga motsättningarna mellan FN:s medlemsländer: ”Det förefaller därför att ett brett beaktande av miljöproblemen och möjliga tillvägagångssätt för deras lösning är av lika intresse för alla människor på jorden. Förenta Nationerna erbjuder ett unikt forum för sådana överväganden. Det finns många frågor där medlemmarna i Förenta Nationerna är delade. På frågan som nu föreligger generalförsamlingen är vi förhoppningsvis alla enade.” Tyvärr har Åströms förhoppning till stora delar inte besannats.

Kompromissen som världens länder enades om i Paris 2015 bygger på idén att alla länder formulerar sina frivilliga klimatåtgärder, och att dessa ligger som politiska löften utanför det legalt bindande Parisavtalet. Trots en optimism att Parisavtalet var ett tecken på ökad samstämmighet och att tudelningen mellan rika och fattiga länder hade luckrats upp, så fortsätter den 50-åriga förtroendeklyftan att prägla förhandlingarna inför klimatmötet i Polen. I synnerhet i samtalen kring den så kallade ”regelboken”; om hur Parisavtalet ska implementeras, inklusive frågan om vad som skall inkluderas i länders bidrag till avtalet och hur nationella åtgärder ska stödjas och kontrolleras.

Det påpekas ibland i svensk politisk debatt att Sverige bara står för ett par promille av världens totala utsläpp av växthusgaser, och att Sverige därför är oviktigt i sammanhanget. Även om man bortser från att vi ligger högt över det globala genomsnittet per person, i synnerhet om man inkluderar konsumtionsbaserade utsläpp på tio ton per svensk och år enligt Naturvårdsverket, så är det ett felaktigt resonemang när det gäller det internationella klimatsamarbetet. Sverige har sedan Sverker Åströms tal i FN:s generalförsamling spelat en viktig ledarskapsroll genom att bygga förtroende mellan länder, driva på det internationella miljösamarbetet, och stärka den nationella lagstiftningen och formulera ambitiösa miljömål.

Internationellt ledarskap är centralt för den fortsatta processen under Parisavtalet. Synen på ledarskap är ofta kopplat till makt. Baserat på sin internationella maktposition kan ett land påverka andra länder att gå med på olika frågor eller ta inhemska åtgärder. Men ett minst lika viktigt ledarskap kan vara att använda sina egna resurser på hemmaplan. Ledarskap innebär då att ett land går före och visar faktiska lösningar och fungerande klimatåtgärder. Detta kan även innebära att formulera nya lösningar, idéer och visioner vilket i sin tur kan fostra utökat samarbete. Alla dessa olika typer av ledarskap är viktiga i klimatförhandlingarna.

Svenskt klimatledarskap har en stolt historia, i synnerhet avseende att driva på det internationella samarbetet och etablera samarbeten. Men Sverige har mycket kvar att bevisa om man om ytterligare femtio år skall kunna fira ett svenskt ledarskap för nödvändiga klimatomställningar världen över.

För att det ska hända krävs det att Sverige snabbare visar att det går att transformera samhället bort från fossilekonomin både på hemmaplan och i EU, samt skjuter till ytterligare medel till utvecklingsländer, inte minst för klimatomställning. Det är en av nyckelfrågorna för att skapa den tillit som behövs i förhandlingarna om regelboken. Även om Sverige visat ledarskap avseende klimatfinansiering, så behöver vi driva på EU:s medlemsländer än mer. Nu, femtio år senare, är det dags för Sverige att driva frågan om flygets klimatpåverkan i Katowice, även om frågan inte förhandlas under COP24.

Björn-Ola Linnér, professor i miljöförändring, inriktning mot klimatpolitik, vid Linköpings universitet. Programchef för Mistra Geopolitics vid Stockholm Environment Institute, och Henrik Selin, biträdande professor vid Pardee School of Global Studies vid Boston University, USA.