”EU:s revisionsrätt med bristfällig Östersjögranskning”

DEBATT Granskningen lider under två fundamentala brister, skriver Sindre Langaas, forskningsledare vid Norska institutet för vattenforskning, NIVA.

Foto: Bjørn Faafeng

Europeiska revisionsrätten har nyss granskat om EU:s åtgärder har varit ändamålsenliga när det gäller att hjälpa medlemsstaterna att minska övergödningen i Östersjön. Revisionsrättens uppdrag är att förbättra den ekonomiska förvaltningen av EU:s medel och därmed se till att medborgarna får största möjliga nytta av skattemedlen.

I sin granskning kom revisionsrätten fram till att åtgärderna har lett till begränsade framsteg när det gäller att minska näringsämnena i Östersjön så att syftet i havsmiljödirektivet från 2008 – om god miljöstatus i EU:s marina vatten, då även Östersjön – nås senast år 2020. Som en konsekvens av detta ger Europeiska revisionsrätten ett antal rekommendationer som syftar till att göra åtgärderna mot eutrofieringen i Östersjön mer ändamålsenliga.

Granskningen är på många sätt bra när den går ner i enskildheter kring enstaka länders implementering av relevanta EU-direktiv och genomförande av EU:s Östersjöstrategi. Många av de rekommendationer den ger är väl värt att titta närmre på. Men granskningen i helhet lider under två fundamentala brister.

  1. Den tar som utgångspunkt att målet om god miljöstatus rörande övergödning i Östersjön vore realiserbart till 2020.
  2. Den tar som utgångspunkt att källorna till näringsämnena härrör från Östersjöns tillrinningsområde.

Dessa brister gör att granskningens övergripande värde sjunker väsentlig. Det finns ingen seriös Östersjöforskare i något land som i dag vill hävda att det är möjligt att uppnå god miljöstatus till 2020. Den ledande forskargrupp vid Stockholms universitet som modellerar övergödningsdynamiken i Östersjön, bland annat som beslutsstöd for Helsingforskommissionen, HELCOM, uppger ett antal årtionden senare som kanske möjligt.

Skälet till detta är forskningsrön från de senaste tio år. De visar att näringsämnena bundna i Östersjöns sediment, särskilt fosfor, och som frigörs under syrefria förhållanden numera utgör den största källan. Och det vill de göra i årtionden framöver. Dessa näringsämnesanrikade sediment härstammar till större delen från avlopp från städerna runt Östersjön innan reningsverken blev effektiva tack vara kemisk och biologisk rening, med andra ord ”gamla kollektiva synder”.

Sammantaget betyder dessa två brister att Europeiska revisionsrätten försöker att mäta framgång mot ett omöjligt mål, och negligerar den största källan till näringsämnena och möjliga åtgärder som kan riktas mot denna källa.

EU:s, Östersjöregionens och Sveriges skattebetalare bör rimligen kunna kräva av revisionsrätten att den bygger sin granskning på erkända fakta om näringsämnenas källor samt mål som inte är utopiska. Annars kan rekommendationer bli felriktade, och åtgärdsinsatser kostnadsineffektiva. Tyvärr verkar så vara fallet nu.

Sveriges regering, som inom Östersjösamarbetet och EU:s havsmiljöarbete är en varm förespråkare för kunskapsbaserad förvaltning och politik, bör genast påpeka dessa brister inte endast till Europeiska revisionsrätten, men även till EU-kommissionen. Ingen tjänar på utopiska mål eller att stora källor till näringsämnen negligeras. Det leder endast till kostnadsineffektivitet i åtgärdsinsatser, allmän frustration bland berörda aktörer och ger allmänheten en totalt orealistisk förväntning om när Östersjön kan återställs.

Sindre Langaas, forskningsledare vid Norska institutet för vattenforskning, NIVA

.

.

.

.

.